Linda Åberg

Helt jävla finished känner jag mig just nu. Slutet har kommit. Vill bara krypa under soffan och lägga mig där i några dagar. Mina muskler värker, mitt pannben har gått mitt itu och jag har så grisigt fett hår att det blir fett på fingrarna om jag lägger om håret. Min helg tror jag slår rekord i jobbtimmar. Fredag: tolv timmar. Lördag: tio timmar. Söndag: tio timmar. Så tre dagar slut summerar på 32 timmar. Lägg till tio och du har en vanlig arbetsvecka. Känner mig som världens gnällfia här men det är lite för mycket för mig. För mycket för att jag ska hinna med det jag behöver. Å andra sidan förstår jag ju att jag behövs till hjälp och jag vill ju spendera all tid som går med mina tre söta små troll.... gud vad tufft det kommer bli att lämna dem! Jag vill inte ens fundera på avskedet på flygplatsen på eftermiddagen den elfte januari. Ikväll när jag slutade och skulle gå ner till mig så kramade jag dem alla tre godnatt och fick hur mycket pussar och kramar som helst tillbaka. Och visst, det är en helt otrolig känsla. De är fantastiska små varelser ibland, barn.

På fredagen hade min värdmamma julfest här hemma med cirka 80 gäster. En salig och rolig blandning av folk. Pratade med banktjänstemän och CIA människor från Boston och Charlestown och diskuterade skandinavisk kultur med en konstnär från Virginia. Just de människor man träffar i USA sätter sånt avtryck, de är alla eager att berätta sin livshistoria till skillnad från oss skandinaver som hellre pratar om bästa ölen och falukorven. Haha. Och maten! Vi caterar alltid mat till större tillställningar med restaurangpersonal. Matvrak som jag är gick och plockade allt jag kunde hitta!

Jag och Jossan hade vår sista lektion på MassBay på lördagen och det var ju en fin start på morgonen när Jossan ringer mig, runt 08.59 (lektionen började nio) och säger "Aaaahhhh Linda jag tog fel avfart!!!" och jag svarar tillbaka svinsurigt med gråten i halsen på samma gång "Jaha.... men jag vet inte ens vart jag är". Ingen GPS hade min värdmamma lagt fram som hon lovade, men jag hade min back-up med mapquest. Mapquest visade mig fel avfart, eller i alla fall den avfarten jag inte var van med sen innan så jag kom in i helt fel ände av Wellesley. Well... till slut efter att Jossan hittat till parkeringen snabbare än mig och hennes telefon dött mitt i allt lyckades jag skymta Oakland St och tutade framför henne. Lektionen var som vanlig, Catherine visade lite DVD'er och på lunchen tog jag mitt första avsked... av Josephine från New Hampshire. Kan. Inte. Förstå. Men vi ska ses i Sverige allihopa! Efter lunch höll jag och Josie vårat föredrag om Hollywood och det gick väl bra med tanke på att vi inte hållit något sånt på snart två år. Fick våra certificates på slutet av lektionen och nu är jag officiellt godkänd av Cultural Care att åka hem. Stämplad okej. På kvällen jobbade jag sent då min värdmamma och hennes systrar skulle hälsa på deras moster... somnade i Sams säng. Idag, söndag, har vi haft en riktigt lekdag. Spel, hästar, charader och playdates.

Och nu har jag ringt Johan på kvällen. Näst sista gången med amerikanska telefoner. Pratat med Elin i över en timme om allt och inget... jag saknar henne alldeles för mycket och har inte lust att vänta till april för att ses igen. Men tiden går ju, det har vi lärt oss det här året. Min lilla LA tjej! Kollade på sista pensionärsjävlar och Kenza & Tyra show. Jag är en nörd. Nu -- sängen och imorrn börjar en ny vecka! Puss, vi ses snart Sverige. 23 dagar. ♥