Linda Åberg

Jag är en äcklig människa.
I mitt rum befinner sig just nu smutsiga lakan, en hög med smutskläder och en smutsig människa. Addera en gapande väska som borde packas med rena kläder inför New York och Connecticut så har ni situationen just nu... eww. Jag ska ta tag i detta. Lovar att komma tillbaka med en riktig uppdatering ikväll... smell you later!

Denna bild got me thinking... och det första som kom till ytan var Heidi Pratt. Eller också Heidi Montag som hon hette på den gamla goda tiden. Nog för att bilden ovan är bra kul... hah, men jag tänker också på hur Heidi förstört sig med alla dessa tiotals operationer. Och nu vill hon göra brösten ännu större? I don't get it. Eller visst gör jag, det handlar om PR såklart. Heidi var alltid min favorit i Hills-serien och att se nu hur hon går hur långt som helst för lite tid i rampljuset. Where's your head girl? Montag var hur vacker och söt som helst för en sisådär tre år sedan och nu påminner hon mest om en hemsk dålig version av en Stepford-wife... just sayiiing


2006 - naturlig och hur fin som helst


2010 - efter tio operationer ser Heidi ut som något av en uttryckslös robot

Påbörjade min dag med att vara tidsoptimist. Efter en halvtimmes försening mötte jag upp Alex på Dunkin' Donuts för frukosthäng... vi klagade på amerikansk uppfostran och skrattade åt falsk leg. Hon är en grymt gullig tjej! Tog sedan bilen vidare till Alewife utan större problem faktiskt. Tunnelbana till Porter Sq. och promenad till Maddes hus i dagens sol och närmare tjugo grader. Det är absolut inget fel att ha mp3'n på högsta nivå och vandra bredvid Bostons skyline. I tell you. Underbart... i alla fall - vi promenerade med Alexander och Vivianne runt i Harvard Square och fann ett blommande träd (bild nedan...). Vackra vår.
Tillbaka till Maddes hus och käkade nästan en hel stor dunk av vaniljglass och bara pratade skit... kollade på youtube. Sedan for jag mot Boston för att kika på lite summerclothing inför kommande semesterveckorna och visst hittar jag på saker. För mycket vackra trasor att spendera på. Träffade på lite snuskiga creep som vanligt. Man känner redan tjugo meter innan de närmat sig om de kommer säga något eller inte. Dum som jag är vände jag mig om också, så då blev ju han nöjd. Alltid något. Happy to please... hahaha. Mötte upp Johan och vi hade världens härligaste mexikanska middag på Border Café i Harvard! Sen var vi helt random hela kvällen. Precis som det ska vara. Bilder... (Madde ville inte vara med på bild idag. Hon påstod sig vara snuskig. = utan smink, hahahaha)

Resultatet av min och Johans skruvade humor i form av en videoserie... se på egen risk

The nerd I am följer jag en del Twilight-bloggar, och eftersom jag vet om att en fair share av er som läser min blogg är något så när så betuttade som mig i fenomenet plockar jag ut godbitarna jag hittar och publicerar här på bloggen i superignorans över de söta läsare som inte bryr sig om detta något vidare. So. Jag hittade på en fantastiskt bra video som tar upp "Team Jacob, Team Edward" fenomenet på ett riktigt intressant sätt. Fansen skriker hysteriskt och skådespelarna kommer med verkligt intressanta metaforer. Tyvärr kan ni inte se klippet i min blogg då inbäddning förbjudits. Men dubbelklicka bara på länken här nedan. Worth it.

http://www.youtube.com/watch?v=w6Z1HN2-nyc

Fastnade på en del citat som var riktigt bra;
Michael Welch: "I guess people pick teams based on sort of their own experiences and how they feel about their own lives."
Random girl: "Edward is like that ideal that you'll never find, and Jacob is kind of the reality that if you're lucky enough to find, you better hold on to it..."
Director Chris Weitz: "I think Edward represents the kind of constantly unattainable, or the person that even when he or she is in your life is somehow slipping away at all times." 
Director Chris Weitz: "Team Jacob is about the virtues of closeness, friendship, ease and intimacy."
Random girl: "I'm team Mike Newton." Michael Welch svarar: "Team Mike is for those who goes through being totally in love with someone who will never feel that way about you for whatever reason."
Anna Kendrick: "Yeah, I mean it's too bad that nobody seems to like Rob. The girls just don't seem to find him attractive. It's too bad it didn't work out for him."
Random girl (om Rob): "First I apologize on behalf of my gender, 'cause he's been attacked so many times. And I'm like, if I meet him, I'm just gonna shake his hand."
Taylor Lautner: "...Team Jacob... come to the dark side."


Now... which one?

Resultatet av 30 minuters "jag-orkar-inte-gå-och-lägga-mig-så-jag-sitter-tar-meningslösa-kort".

Roligt träd Madde fotade på väg mot Mass Ave. Hahaha. Jag drog pararellen till piskande pilträdet. Men det är ju mig vi pratar om.


Madde och hennes två små sötnosar


Jag med kidsen. Det småroliga är att de verkligen ser ut som att de kunde vara mina barn. Håret, huden, ögonen. Fick en del "ung mamma" blickar när jag gick och drog vagnen. Eller som en tant skrek åt Madde ett antal månader tillbaka: "GO BACK TO SCHOOL!!!"

Your choice was right
No chance to be there now
You'll want to leave your path
It's yours to find
But it's all you've ever done

Innan jag åkte till USA fanns det små tvivel i bakfickan... skulle alla vänner finnas kvar när jag kom hem? Gör jag rätt mot mig själv som skjuter ett år på pluggandet? Är jag ens wired för att klara ett år på egen hand i USA? Det var frågor som jag gick och nötte utan och innan, som gnagde i mig när jag fick mina osäkra glimtar i huvudet... de jobbiga elementen i den obeskrivliga äventyrskänslan man fick av att bara ge sig av mot det okända. Jag har ögonblick i USA då jag hoppar omkring och skriker till mig själv att jag är här och jag har kommit en bra bit på vägen av att uppfylla mina mål i livet. Jag har ögonblick i USA då jag halkar tillbaka mot väggen, tar mig för pannan och bara börjar stirra tomt ut medans jag känner hur hålet i bröstet växer. Det kommer aldrig bli en dans på rosor. Men min vilja och livskraft är för stark för att ge upp på vägen... det kommer krävas många fler bumps on the road om någon ska skicka iväg mig på ett plan på väg hem i förtid. Och efter snart tre månader har jag svaret jag redan visste - jag har världens vackraste vänner. Vänner som är menade för livet. Jag älskar er. Och om dryga 10 månader kommer jag hem igen och lovar att ta igen varenda sekund av den tid vi inte haft tillsammans.

Dagen har bestått av jobb, men det har flutit på bra. Satt och diskuterade allt mellan himmel och jord med min värdmamma och Sam's bästa kompis mamma. Amerikanskt skvaller är notchen högre än hemma måste jag säga. Amerikaner kan det här med drama och roligt uttryckta åsikter... det finns en anledning till att filmindustrin har sin rot här borta. Funny. Nu har jag suttit och hjälpt Sammy med hennes läxa om delfiner. Kändes verkligen som jag var i skolan igen. Borgarskolan, du har satt spår i mig - gå inte miste om det min vackre gamle vän. Hahaha. Men idag är det en ny dag. Och räkningen börjar en en gång om på noll.
Imorgon: BOSTON


Godnatt kära läsare! Och välkommen till er nya, har sett att statistiken gått upp lite smått. Glad Linda! Ska försöka underhålla er så gott jag kan. Nu ska jag kika på Bella & Tyra show. Och lite Hollywood fruar på det kanske...

Idag, den 17 mars, är det St. Patrick's Day. Min värdmamma berättade för mig om irländarnas betydelse i New England och att det firas väldigt mycket här pga antalet irländare. Men... bla bla. Till det väsentliga. Imorse fick ungarna grön apelsinjuice, gröna pannkakor och var klädda från topp till tå i grönt.

Jack's och min konversation på väg över parkeringen till LEAP school:
Jack: "Linda, why aren't you wearing any green today?"
Jag: "Oh... well... I just didn't think of it. I might change clothes later then!"
Jack: "You better, Linda! The leprechaun is gonna pinch you if you don't!!!"

Leprechaun är en slags pyssling. Hihihi. Pyssling.

Var jag när jag var 15 år. Hahaha. Ni får ursäkta när det gäller mitt val av rubriker. Jag har typ ingen koll på hur man skriver seriösa rubriker ibland och så älskar jag att vara ironisk. Så... alla au pairer som åkte samtidigt som mig som jag håller kontakten med och även lite andra som jag lärt känna här och var börjar plugga nu. Eller pluggar. Eller har tagit en weekend med Eastcoast Adventures på Massbay colleget... jag känner att jag är seg på att sätta kurs men jag har funderat väldigt länge och har nu bestämt mig för att hitta en bra och (om det ens går) billig drama kurs. Kikade runt lite på olika college och universitys... men inte direkt så att jag tänker punga ut med 1800 dollar bara för att få läsa drama på Harvard. Det måste finnas bättre art-schools som har lite lägre prislapp. Jag läste drama som estetiskt val i gymnasiet för att jag visste att jag bara kunde få VG i bild. Kul anledning va! Hahaha... anyway. Jag älskade verkligen drama i gymnasiet, så, jag tänkte att jag borde göra något kul med mina högskolepoäng här i USA och inte sitta med något teoretiskt skit jag tjafsat med i 12 år... mailade min LCC och hoppas att hon vet något mer om bra drama kurser. Vi får se, helt enkelt. Annars ser det ut som att det blir Massbay i höst...

OCH - Elajn har anlänt till USA!!! Hon befinner sig just nu antagligen i ett skabbigt klassrum på St. Joseph's... på torsdag har hon NY trippen och sedan far hon ner till strax utanför Philadelphia där hennes värdfamilj bor. Liiiiiite avis på henne som åker till Florida två dagar senare. Men sen så... när hon blir installerad osv, då ska vi leta upp en ledig helg så vi kan ta flyget till varandra. Och börja planera LA! Can't wait. Jag ska hänga i D'et i Hollywood skylten. Hade inte systeryster din gjort det Jolle? Du måste ge mig insider på hur man tar sig upp.

Kan inte sluta lyssna. Eller titta för den delen.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Tänkte reviewa lite kort på de två filmer jag har sett i helgen. Alice in Wonderland med Johan i lördags och sedan Remember Me med Conny och Maria i söndags. Av rubriken kanske jag redan made my point clear men...

Alice in Wonderland är förtrollande 3D men vackert foto men bara en helt okej film. Både jag och Johan blev lite smått besvikna på storylinen. De skulle inte följt den så klassiskt som de gjorde... för då trampar de rakt i klavernet på okej barnfilm. Det som lyfter filmen är helt klart Johnny Depp och Helena Bonham Carter. Den förstnämnde herren starkt. Han är helt förtrollande, karln... ibland undrar man om han är på riktigt lite vriden i bollen eftersom han nästan endast tar sig an sådana karaktärer. Eller så vill han bara få utlopp för sin kreativa sida. Jag struntar i vilket. Han är briljant och höjer vilken skräpig film som helst till godkänd. Därför är Alice in Wonderland... tja... bra.


Remember Me hade jag från börjat inget grepp om. Jag förstod varken vad filmen antagligen skulle komma att handla om eller var konflikten egentligen låg... när en film trycker på den knappen är jag oftast ointresserad. Enda anledningen till varför jag ville se filmen från början var Robert Pattinson. Remember Me kommer jag dock verkligen göra. Så fel jag hade. Den här filmen gräver djupt i relationers allra innersta väsen och den som rör vid hjärtat på detta är starring actor Robert Pattinson. Han är helt fantastisk i sin roll som snedriven, rebellisk poet som älskar av hela sitt hjärta. Alla tjejer köper det. Och åtminstone hälften av den manliga publiken. Bara det är ett riktigt bra betyg. För den manliga publiken kommer att få träna på att vila ögonen på Pattinson. Han är here to stay...
"Someone's been tryng to tell me something.. make it yours forever.
And I'm working on the forever part."

Bjuder på tre hysteriska videor från helgens bravader...

Denna video skulle ta en sida att förklara varför jag sitter och tjuter av skratt i bakgrunden. Lite internskämt... men anyway. Johan skulle kunna vara med i vilken komediserie som helst.

Johan är livsfarlig. Dock var det inte så livsfarligt just denna stund. Vi kom på att vi ville filma när vi redan åkt igenom, så vi vände och åkte tillbaka. Denna gång bjöd dock på mindre vatten. Men det var fan roligt alltså.

Madde dokumenterar Johans och min upplevelse av Äppelsmul & vaniljvatten!

Lördag morgon = två timmars utbrott
Dock hade Johan varit världens gulligaste och burit mig till sängen så jag slapp sova på hallgolvet där jag gett upp precis innanför dörren när vi kommit hem kvällen före... trötta och jävliga - allt ni vet. Mina oturskänslor satte klorna i mig så fort jag slog upp ögonen runt sju-snåret. Jag kände bara att det måste varit något som försvunnit. Stapplade fram till jackan och rotade igenom fickorna. KÖRKORTET!!!!!!!!!!!!!! What the hell. Jag fick damp och började skrika något osammanhangande om att jag är otursförföljd. Johan vaknade, stackaren... att jag alltid ska lyckas. Sen började jag nog också hysteriskt grina tror jag. Jag är som jag är. Borderline personlighet på den nästan... hahaha. Hur som helst. Johan tröstade mig samtidigt som jag ringde mamma och vi kom på värsta planen hur vi skulle hantera allt. Efter telefonsamtal till several taxi-företag (vi mindes inte vilken taxi vi åkt med), till svenska ambassaden i Washington där bruden som svarade hade strömavbrott och rent allmänt lallade runt utan att hjälpa (detta var ett emergency nummer) och till polisen i Watertown och Kenneth hemma i Sverige så började jag acceptera att jag skulle bli tvungen till att gå till svenska ambassaden i Boston på måndag och apply för ett nytt. Vi tog oss upp för trapporna och käkade frukost. I min buttra lilla värld går Johan ut och fixar något med grillen på verandan och kommer tillbaka och knackar mig på axeln. Framför ögonen på mig håller han mitt körkort!!! Jag sprang ner som en gläjdetjutande liten schimpans och ringde mamma igen. Taxi-chauffören måste upptäckt att jag tappat körkortet (plus mitt Charlie card) i bilen, varit en god medmänniska och lagt mitt körkort på dörrmattan på andra våningen. Det är detta som får mig att tro på mänskligheten, ibland. 

Framåt tre-tiden hämtade vi upp Madde och for ut mot IKEA i Stoughton. Jag tänkte försöka hålla det kort - för detta är inga konstigheter. Vi kom hem igen. Sprang igenom och plockade allt jag planerat köpa. Provlåg sängar för sakens skull och fnittrade åt produktnamn. I restaurangen bjöds det på köttbullar och gött mos med alla olika sorters tillbehör som slank ner på brickan. Maten var fullt godkänd husmanskost - det var efterätten jag och Johan fick problem med. Äppelpaj med vaniljsås har amerikanerna transformerat till Äppelsmul med vaniljvatten. För det var precis vad det var. "Såsen" rann av utan vidare och så fort man satte gaffeln i kakan ramlade den ihop som ett rangligt korthus. Detta är inte acceptabelt. Seriöst, hur svårt kan det vara? Smuldeg? Vi gick ändå ut från IKEA som pånyttfödda, nöjda svenskar, stolta för sitt hemland. Jag kom hem med ett duntäcke, påslakan, tvättkorg, filt, dekorationstallrik plus doftande dekorationer att ha i, ljus... vad gällde matavdelningen plockade jag med mig knäckebröd, kardemummaskorpor, havreflarn, lingondrinka, marabou, bilar, chokladbollar, Kalles!!! och en bit Västerbotten ost. I tell you my fellow swedes, äntligen ost som SMAKAR NÅGONTING! För en stund trodde jag att jag satt i mitt rum hemma i Gävle när jag bet in på knäckebröd med ost på i min säng med skönt duntäcke. Livet var enkelt.

Nu ska texten vara slut. Egentligen. Men jag vill passa på att tacka Johan & Madde för en sjukt rolig dag! Och speciellt Johan för att han alltid låter mig sova hos honom på lediga helger... vi har alltid så roligt så jag viker mig dubbel och hostar upp maten. Nu åker den fan till Kalifornien hela veckan och lämnar mig till vattenfloder och misär. Hahahaha. Nästan så.


Jag ställde mig bredvid min pappersbästis


Swedish meatballs


Äppelsmul med vatten (kryddat med vaniljextrakt)


Johan och Madde trivdes i Playhouse hihih


Som folk sa till mig innan jag åkte: "Akta så de inte stänger in dig i källaren." Av denna bild att döma är jag instängd. Flera veckor i sträck...


Johan höll med mig om att amerikanarna behöver öva på sin fonetiska skrift. [Hä dö]? Till och med [Hey Dough] hade varit bättre. Men det är ett charmerande försök som värmer i hjärtat i alla fall. Sweden is alive.

Dagens lycka: Jag drog iväg vågen från Madde och Johan inne på IKEA för att möta ödet på egen hand. Nervös ranglar man upp på vågen och kan för en gångs skull pusta ut... ett kg lättae än i Sverige. Skräpmaten kommer inte erövra mig!!! NOWAY!!!

Satte mig på det skramliga tåget kl. 3.55 P.M. och åkte in mot Porter Square för att springa runt i bokhandlar och annat jox medans jag skulle vänta på Johans ankomst... stackirs Johan blev lite senare än vanligt och jag betedde mig på ett udda sätt som vanligt. Efter att ha gått runt på CVS Pharmacy i en timme blev jag uttråkad och magen gjorde hemska uppror. Så jag satte mig i gången mellan la pharmacy och parking loten och inväntade bättre tider. Käkade cheesetortilla chips och läste US Weekly. Efter att jag tröttnat på det började jag räkna sekunder mellan att dörrarna stängs och en ny person kommer in... slog mina rekord på sekunder lite då och då. När äntligen goa Johan kom och hämtade mig i den gröna bilen konstaterade jag även in för honom. "Johan... trots att jag inte har alla super au-pair egenskaperna besitter jag nog ändå en av de viktigaste. Jag blir fan inte rastlös." Det är officiellt konstaterat.

Till kvällens fasoner!!!
Efter Johans kycklingmiddag (vi önskade efter sås... men jag lovar Johan. Kycklingen var god) ringde vi Madde och lite annat folk och bestämde oss till sist för att följa med en kille som heter Geoffrey i Johans handbollslag till hans två amerikanska buds på förfest i Central Sq. Mötte söt-Madde på tunnelbanan som hade jättefina hårförlängningar. Nu banne mig ska jag också ta tag i skiten alltså! Anywhooooo... Geoffrey mötte upp oss och vi begav oss mot förfesten som befann sig hos Jake. Han bodde i en fin lägenhet i en föredetta kakfabrik. Om ni ville veta alltså. Väl där hade vi sjukt trevligt faktiskt, lite oväntat. Vi blev bjudna på Cranberry drinkar och choklad shots som var helt nya för mig. Beer pong blev introducerat för mig. Helt oväntat så sög jag. Jag väljer att skylla på alkoholen.

Lite efter elvasnåret begav vi oss mot en bar jag inte minns namnet på. Det jag dock minns är att vi kom in utan problem eftersom killarna kände bouncern. Äntligen fick jag mina mojitos och bra musik! Vi hade den roligaste kvällen på länge och skrattade åt konstiga människor... speciellt en mörk man som bara satt ner och myste med våra jackor trots att Johan bjöd honom på Budweiser. Vilken hårding. Kvällen for iväg och lite efter tvåtiden begav vi oss hemåt i Taxi. Jag somnade på hallgolvet. Så stavas en lyckad kväll.


Maddie, Johan och jag som håller hårt om min gröna ägodel inne på stället


Namn jag inte kommer ihåg, Jake och en liten del av Madde


Jag och Geoffrey


Geoffrey och Johan


Jake och Madde


Madde, jag och Geoffrey! Här ser man att hemfärd börjar bli nödvändig för min del, hahaha

Mina nya sidenshorts som jag tänker sova sött i inatt. Åtminstone i ett par av dem. De är från prisvärda och också älskvärda Victoria's Secret som för tillfället inte huserar i favorite Sweden. Alla som kommer och hälsar på mig under året... giftcards för er! Hihi. Anyhow... jag är helt såld på dessa, blommor och spets - mig i en liten ask.

Isabella Swan...
I promise to love you every moment of forever

Liten sidnot: fotot är det bästa jag sett i hela Twilightserien. Om man är nörd som mig så vet att man att fotot i Twilight hade blått filter, New Moon ett varmare gult filter och Eclipse... har ett slags skarpt mjukt grönt sken över sig. Jag är starkt övertygad om Eclipse. Starkt. Vad säger ni? Jag tycker första titten är stark. Återigen - detta är bara den första teaser trailern. Det vill säga om någon månad kommer säkerligen theatres trailarna börja rasa in och ha ett mer begrepp på själva filmens handling och kärnan i filmen.

Boston Opera House


Jag och de tyska tjejerna! Snälla hela högen. Conny tvåa från vänster, och Maria i mitten! :)


Maria och Conny!


Innan The Lion King

Rachel McAdams är min absoluta vinnare! Här i underbart dreamy, perfekt blommigt och exakt rätt mängd flowy från Elie Saab. Den klänningen önskar jag att jag själv hade.


Kristen Stewart var inte direkt oväntat amazing i Monique Lhuillier. Ren klassiker i svart jungfru-drapering.


Det finns ett ord för den här bilden och det är filmstjärna. Charlize Theron i vackert rosa från Dior.

I lördags var det dags för Sam's spelling bee competition tillsammans med hennes lagkamrater Katerina och Angie. Då de är tredjeklassare hade tävlingen ingen elimination, utan det var för mer en slags introduktion till själva fenomenet. Grymt roligt att uppleva ändå. Man har ju sett och hört om spelling bee så himla mycket när det kommer till amerikansk media... typ filmer och så vidare. Mina tankar går tillbaka till Mean Girls. Hahaha. Elin skrattar nog när hon läser det här, skulle jag tro. Hur som helst. Tjejerna gjorde jättebra ifrån sig och missade bara på något enstaka ord! Och ni ska veta att amerikanska barn är hårt drillade... jag menar, hey, ungarna är 8 eller 9 år och kan redan stava till through och scientists... vilket är svåra ord i den åldern om jag skulle översätta till svenska och tänka tillbaka till mina språkkunskaper i andra klass. (Amerikansk tredje klass motsvarar svensk andra klass, de är ett år före i tiden). Hahaha... jag tror jag stavade också som "ochså" tills jag var runt 12 år eller liknande. Och när vi ändå pratar språkkunskaper - jag ska då aldrig förglömma "hon gedde mig den", ett uttryck svenska barn och ungdomar kan använda flitigt upp till sisådär femtonårsåldern. Heummm.

Spelling Bee ledare... Ms. Något jag inte minns.

Inte nog med att Katherine Heigl är typ en av världens vackraste kvinnor enligt mig... så är hon dessutom inte size 0 och en underbart bra skådespelerska. Tre flugor i en. Nu är ju jag inbiten i Grey's Anatomy, där hennes roll som Izzie Stevens börjar sina iväg (förlåt om jag satt på en spoiler där för er som följer Sveriges schema... haha). Anyway... hon har gjort mycket komedier på sistone vilket jag tycker om men hoppas på att få se henne i någon bra drama film snart... hon har verkligen potential. Kate Winslet potential. Ska bli kul att se hennes Oscars-klänning på söndag!

Min lediga kväll spenderade jag på så vis att jag pyste iväg på stora I95 motorvägen iväg till Boxborough för att träffa Cecilie... efter att ha TANKAT. Själv. Jag måste medge att det aldrig gått utan Johans förklaring inne på Donken på Woburn Mall. Han förklarade detaljerat steg för steg medans jag satt med världens frown i fejan. Ändå var han tålmodig med min smälta hjärta. Det gick hyfsat bra... jag var med på noterna tills jag fick panik för att jag inte fattade att man skulle skruva av  locket och inte dra. Alltid något. Anyway. Did it. Så nu kan jag tanka lille röda forden så fort jag når hemtrakter, pappa!

Jag träffade i alla fall Cecilies hostfamilj och uuursöta hund som jag bara ville ta med mig hem till Zoe. Jag är en riktig sucker för små söta hundar. Cecilie och jag åkte vidare och groceryshoppade lite till hennes familj innan vi pulled over framför en restaurang hon starkt rekommenderade. Den var allt annat än fy skam... Not your avarage Joe's at all lär jag säga. Jag har efter ikväll ätit en god mac'n cheese - det trodde jag aldrig. Stället var som en slags modern diner. Riktigt trevligt. Vi for hem till henne en sväng och bara att och pratade i hennes rum... hon ska tyvärr åka hem om en vecka, vilket jag tycker är supertråkigt. Vi har blivit bra vänner och har samma intressen och hon är bara en fantastisk människa vilket gör mig ledsen att förlora henne, det är inte så att de växer på träd här i ödemarken. Men alltså, hon trivdes inte i familjen och alla måste följa sitt hjärta. Eller hjärna. För helt ärligt vet jag inte alltid vilken del det är jag följer.

Nu ska jag dunsta iväg till sängen... jobbar eftermiddag/kväll imorrn och har ont i magen just nu. Jag hoppas på att klara mig undan den maginfluensa stackars lilla Jack åkte på igår. Typiskt mig att inte spy. Jävla mage ska fight it in i det sista så jag har ont i stället. Spy din lille jävel... spy upp skiten.

Cecilie!


Hungri jävel, haha

FÖRRESTEN: 2 månader i USA idag!

Min käre vän Johan och jag åkte iväg med bilen på min lediga dag iväg till Woburn för lite serious köping. Vi inledde med lite frukost på Starbucks... och de har mer än kaffe mina damer och herrar. Deras paninis är fantastiska. Sedan travade vi in på Target och påbörjade två korta timmar därinne i myllret av varor. Johan fick bli korgbärare medan jag sprang omkring helt yr och letade efter böcker och Alice schampoo... hahaha. Men jag hittade det jag sökte. Förutom det som står under "lätt inredning" på min köplista. Det har jag tänkt till att spara till loveable IKEA som förmodligen blir nästa roadtrip stop om någon vecka. Kanske lägger jag mig i en av King sängarna och stannar där. Det beror på dagens humör. Sååå: jag och Johan hade jävligt roligt åt de läskiga leksaksgubbarna som sjöng godnattsångER. Vi tröck igång dem samtidigt och de lät som en liten kyrkogårdskör. Creepy stuff. Jag snodde även en ironman mask. Eller vad det var...

Dagens shopping:
tavelram, Alice i underlandet schampoo, blårutig skjorta, brun klassisk klocka, blogg inspirationsbok och LA Candy av Lauren Conrad.

Jag har inte varit mig själv de senaste dagarna. Eller så har jag varit för mycket av mig själv. Det är inte bra för mig... det betyder att jag går in i mina egna tankar av various reasons. När jag hamnar i mina egna tankar blir jag för mycket för mig själv. För jobbig för mig själv. Självklart är inte livet alltid en dans på rosor. Livets ironi påminner mig om det dagligen. Men, ibland blir saker bara för mycket och man måste stanna upp och fundera på varför man tog de beslut man tog och se helheten trots att vardagen känns som tre släpande soptunnor fastbundna efter dig. Helheten. I slutändan är det allt som kommer spela någon roll.

Det regnar fortfarande lite smått här på Massachusetts-bygden. Vattensamlingar och snömassor bryr sig dock New Englander's inte så mycket om. De kör fortfarande som idioter. Ibland känner jag för att deportera dem till Kebnekaise och låta dem försöka köra ner för berget. Men det är bara när jag känner mig elak. Jag skiter i om de tutar på mig dock. Jag tänker inte följa deras galna exempel och köra 80 km/h förbi 30 cm djupa vattensamlingar. Det får stå för dem. Tack. Är det något amerikanere underskattar så är det vägförhållanden... de är bortskämda med lite snö. Tacka vet jag Gävle där vi står och skyfflar varann undan från fastkörningar i snön.

Annars är det mesta sig likt. Jobbade ett bra pass idag och sedan träffade jag Conny på Starbucks. Alltid lika mysigt - och så fick vi massa junk for free... hihihi. Jag jobbar väldigt mycket den här veckan, det är en riktig killer week! Men jag älskar ungarna lika mycket ändå. De är underbara. Jag får helt enkelt bara bita ihop. En väldigt glad nyhet är att min hostmamma berättade för mig att vi inom någon månad kommer åka först till NY för deras fars memorial och sedan iväg på springbreak semester till ARIZONA!!! Grand Canyon som stod överst på min lista på saker att se i USA. I can't wait. Efter detta någon gång i maj kommer jag eventuellt också följa med Johan och co till Vegas för hans 21-års-dag! Och efter det väntar en varm sommar med besök hemifrån från flera håll. Dessutom är det varmt på sommaren. Man kan vara ute. Put's a smile on mitt rainy face.

Rolig kuriosa: Inom loppet av 24 timmar har jag i mitt rum dödat en gigantisk spindel med äckliga mormors-harkrank-ben och en... ja, vad fan var den andra saten? Kroppen påminde mycket om en kackerlacka/fluga korsning med fybubblans långa antenner. Och den jäveln var uthållig också! Rond 1. Först kastade jag papper på den och tröck till lite. Den låg stilla och såg död ut. Samlade mod och skulle precis ta upp den i papper. Då känner jag hur den lille fan rör sig i min hand! Förstår ni konsistensen på den. Skrek som en gris och släppte ner den. Rond 2. Går och hämtar Breaking Dawn boken (den är rätt tung) och helt ärligt kastar ner boken allt jag har på den äckliga flygkackerlackan. Kikar ner och den rör sig fortfarande. Det är tammefan otroligt. Rond 3. Bestämmer mig för att agera på riktigt. Tar upp boken och försöker hacka den jäveln. Det tar mig minst en minut och tio stabs innan den inte rör på sig. Fyfan. Hade inte så gärna sällskapat med den där varelsen i sängen. Vill inte vad det är för djur jag kommer få in i sommar. Räcker det inte att vildhundarna ylar på nätterna?


Grand Canyon, Arizona

Kikade desperat på svenska twilight sidan efter uppdateringar om när första Eclipse trailern kommer entra cybeeerspace. Cyberspace. Haha, när sa man så? Typ... 98? I alla fall å kom jag across något helt annat. Sedan jag kom till USA har jag upptäckt att Jimmy Fallon är typ hysteriskt mycket roligare än hans konkurrenter i hans late show. Kolla bara in hans min i början i det här klippet! Jag undrar hur länge han övat på den minen som säger "farlig, mysterisk vampyr"... haha. I like him. Och mannen till vänster tänkte jag inte reklamera klagomål över idag heller. Ta en kiiiik.

I found myself in Wonderland
Get back on my feet, on the ground
Is this real?
Is this pretend?
I'll take a stand, until the end

When the world's crashing down
When I fall and hit the ground
I will turn myself around
I, I won't cry
I, I'll get by
I, I'll survive

Igår åkte vi snowtubing med oncle Keith och hans dotter Ava. Det var otroligt roligt! Dessutom fick vi lift upp! Mhmm mhmm. Stället hette Nashoba Valley och de hade konstgjord snö... det är det som behövs här i regniga MA för tillfället. Det ska regna i flera dagar till och jag är inte riktigt pigg på det bara. Hmmf. Kallt och blött. Inte min grej.

Nashoba Valley, MA

Har under flera dagars tid glömt att berätta vad som hände en kompis till min kompis Cecilie som är au pair lite längre bort i Boxborough. Anyway. Historien är helt sann och jag måste bara dela med mig av den... för den går ut på sådant som bara inte händer!

Hennes kompis satt barnvakt en kväll i Tyskland (om jag minns rätt) och brukade av det jag snappade upp göra det ofta för dessa barn. Den yngsta är så pass liten att han måste sova i spjälsäng. Varje gång Cecilies kompis nattat den lille går hon iväg tyst för att gå ut och göra annat - och varje gång möts hon i dörröppningen av en hysterisk unge som gråter. Till slut undrar hon vad det är för fel... går in i rummet och kollar igenom. Tar med sig barnet och ringer barnens föräldrar och säger något i stil med "I don't know why Bryan's crying all the time... what do you think I should do? Maybe it's because of the real life-sized clown sitting in the corner?" Efter en stunds tystnad får hon till svar "Oh.... umm..... we don't have a clown....."

Förstår ni paniken? Hon tar med sig ungarna och springer det fortaste benen kan bära utifrån huset. I efterhand visar det sig att det är en mentalpatient som rymt och klätt ut sig till clown... herregud. DET är sånt som bara inte ska hända. Sånt som ska ha mikroskopisk händelseförmaga.

Så... gillar ni clowner? Jag har ingen direkt fobi så där men. Jeez. Obehagliga.

No BFF for you

Well. I don't read that much...
Jag tror att folk tror att jag läser mycket?
Jag läste en del i 10-års åldern. Minns speciellt en bok om en svart fågel. Mamma, mitt minne sträcker sig så långt att jag tror vi köpte den billigt på Gotland... och jag har skrivit i slutet av boken med rött bläck något i stil med "Det här är den bästa bok jag någonsin läst och den ska gå i arv till mina barn och deras barn och deras barn..." och sedan min autograf in the making. Jag måste minst sagt varit övertygad. Enda gångerna jag läste i senare ålder var i skolan när man var tvungen för att jag skulle nå de betyg jag ville ha... ungefär. Jag har dock tagit mig tiden till att läsa två älskade bokserier som nästan betyder så mycket för mig att de är en del av mig.

Jag är 10 år igen... och säger till min kära mamma att hon absolut inte får köpa första boken om Harry Potter till mig i julklapp med anledningen att jag skulle bli fast i serien. Hon köpte den - och jag blev fast. Och älskade varje minut av det. Många i 90-generationen är nästan uppväxt med Harry Potter skulle jag vilja säga... minns hur vi alltid var en samling i 4'e och 5'e klass som satt utanför klassrummet på lässtunderna, för att vi höll på att läsa samma Harry Potter bok som det hölls högläsning ifrån.

Sen när jag var 18 år kom min andra kärlek helt utan förvarning. En trött fredag efter en trött skolvecka satt jag och kikade på vilken bio jag, Carro och Mickan skulle välja på kvällen... ser lite snabbt någon trailer på en film som heter Twilight. Efter en random axelryckning bokar jag biljetter och vi ser den. Sagt och gjort. Lite mer än ett år senare har jag plogat igenom böckerna och är fast, och sitter och biter på nagelbanden inför den tredje filmens trailer som kommer om någon vecka.

That's it. Jag har läst någon random bok då och då inför skolarbeten... och tagit mig an några få på egen hand. Men nu är det a change of times. Jag har bestämt mig för att ta mig an Lauren Conrads två böcker om livet i LA. Ska trava till Concord Bookstore och köpa den. Det är så ytligt som det kan bli... en rik blond tjej från Orange County flyttar till LA och lever livet, både det roliga och baksidorna med det. Trots allt detta tror jag att hon har något att säga. Hon är mer än The Hills-Lauren i mina ögon. Återkommer inom antingen en månad eller ett år om vad jag tycker.

Söta LC!