Linda Åberg

Part two.
Nej, jag orkar inte hata på världen längre. Att leva i en resväska är inte direkt det värsta humana varelser utsatts för i en veckas tid. Lägg ner Linda. Jag orkar inte spendera tid på att vara arg längre. Jag ska uppskatta tills universum uppskattar mig tillbaka... ungefär. Work all day med massa roliga stunder med mina värdbarn, de är helt sjukt hur roliga de är. Jack snackade om att jag borde ta taxi för att hälsa på Zoe på hundkenneln och Sam och Kayla tyckte att jag skulle färga håret svart så jag kunde se ut som Demi Lovato... hmm... nja.

Nu står resväskan och glor på mig här bredvid. Min orangea reskompanjon detta år i USA. Kommer alltså bo hos min värdmammas brother in law, Cliff, inne i Concord under nästkommande vecka. Om en vecka precis kommer mamma och pappa... och jag kommer stå som asplövet inne på Logan. Mamma och pappa! Så nu väntar alltså 16 dagars ledighet på mig och jag klagar inte. För att vara ännu mer hyper så är det i princip klart att jag och Elajn kommer iväg till LA sista veckan i augusti! Aaaaaah.... can't wait. Ska försöka se till att boka flyget nu i helgen men vet inte riktigt hur jag kommer ha det med internetanslutning. Anyhow. Jag som hade sparat över 1000 dollar (can you believe it? I did!). Hmmp... bättre spenderat på LA än på People's Magazine och smink! Definitivt. 

Idag är jag på toppen av min berg-och-dal-bana. Just nu i alla fall. Sen när jag vänder mig om kommer jag slå tån i soffan som vanligt och sen sätta mig ner och klia mina 48 myggbett på varsitt ben. God natt mina kära! Ska försöka uppdatera efter förmåga.

Jag saknar mina bästa vänner från Sverige. Känn er träffade. Jag kan aldrig vara hel utan er. Men efter augusti... är det 16 veckor kvar! Whoa...

Sånna filmer som denna är fantastiska. Inte för att jag sett den eller så, men hoppas på att göra det snart. Inspirerande... ger en kraft. Att bara åka - att chansa för att finna sig själv. Det beundrar jag. Att våga ramla ner för ridågardinerna.

Skrapar på mina 392 myggbett från gårdagskvällen och är bitter över hur mycket jag hatar världen just nu. Förhoppningsvis är det övergående men jag hatar starkt på världen just nu. Nästan så mycket att clownen från Saw kommer komma incyklandes inatt och slänga in mig i en fängelsehåla med en djurmage att dissikera en nyckel ur. Jag är inte ens så arg... jag är numb av hundratals slag på slag på slag. Jag bara är. Stirrig.

Jag kommer säkert le om två dagar. Men det är då. Just nu är jag bitter. Amen... hur vore det om man skulle ta och packa resväskan eftersom jag inte kommer kunna bo här nu denna vecka. Jag ska bo hos Cliff som det ser ut just nu. Så då bor vi i resväskan och ler. Klick. (Vet inte hur det kommer att bli med internet...)

Men jag är i alla fall ledig från och med fredag i en vecka... big smile. Och min mamma och pappa kommer om snart bara en vecka! Förstår det inte ens. Kommer kasta mig i mammas armar och gråta som ett barn.


Så här bitter ser jag ut när mitt hår är fem dagar gammalt utan hårtvätt och jag har noll smink och är arg.

Spenderas på Dunkin' Donuts en briefly second för inhandling av hot chocolate och en cream cheese bagel tillsammans med Nico, Conny, Vicky och tre nya au pairer som kommit till Concord ganska nyligen. Anna, Inge och Madeleine... verkar vara trevliga tjejer allihopa! Vi satt utanför tågstationen (originellt) och hade ett litet Dunkin' möte och bevittnade amerikanska tonårsskaror skata och vara allmänt omogna amerikaner... även om det också är underhållande. Björn kom med sin nya kamera och Michael kom med bugspray innan Matt anlände och vi for och köpte glass och gapade i Emerson Park. Matt gungade så högt han kunde och skrek "I don't think this thing is made for my weight!!!" och jag vet inte varför men det är bara så pricken över i min humor att jag vek mig dubbelt när jag såg en 21-åring kille gunga som en liten flicka så högt som möjligt.
En trevlig tisdagskväll.

I can't run any further.
I can't hide any where else.
I can't deny myself any longer.
I can't get a hold of it... or of you.
But I have accepted.
That's my sincere, terrifying... reality.
No escapes. No getaways.
Just plain reality this time.
Catching up putting in its hooks.
I will cry when it hits.
But also, I will cherish the moment of truth.
 This is my beautiful disaster.
Mine to dwell... mine to breathe... mine to live.
But it's mine and I chose things this way.

Well... jag försöker uppdatera med något intressant varje dag, vad som har hänt under min dag osv. Och så vidare. Idag har jag inte överdrivet mycket att säga. En ny vanlig solig dag. En ny vanlig arbetsdag. En ny vanlig skärrad tankegång... med ljuspunkter. Jag är okej. Jag måste börja sova mer, det skulle nog lösa väldigt många problem jag brottas med - till att börja med. Idiot mig. På fredag åker "mina" söta barn och värdmamma iväg på camping och jag blir ledig i en vecka innan mams och paps anländer. Nu ber jag till vädergudarna för fint väder... för en gångs skull. För min skull? Snälla? Haha, så mycket vill jag till stranden innan sommaren faktiskt börja tralla över till Augusti och svalare. Inte för att jag vet hur det funkar i Boston. Förra året hade de ju tjugo grader på Halloween. Bummer... jag som älskar höstjackor. Också älskar jag hösten. Gjorde, i alla fall. I år vet jag inte hur det blir. Men det är det alla höstar har gemensamt. Förändring.

 

Åh... jag vet att det är ganska irrelevant och kanske också långsamt att läsa om vad det är för konstigt jag drömt. Men när jag låg och tog min daynap när familjen var ute drömde jag det konstigaste och mest långt borta jag drömt på länge (när jag inte drömmer om myror som hoppar i honungsburkar... typ). Jätterandom. Så jag måste berätta. Det gick en kille på min skola i gymnasiet som jag inte kände alltför väl alls. Därför är det så random att det var han som var huvudpersonen i drömmen. Det var kallt i rummet och jag vaknade upp med ett ryck... i drömmen. Jag satte i halsen och började hyperventilera helt retarded mycket när jag såg att han stod där, helt allvarlig. Chockerad av hur han ens kommit in, och vad han ens gjorde i USA. Ännu mer vad han gjorde i mitt sovrum i Concord. Varför inte larmet gått. Innan jag hann tänka mer på mer logiska orsaker öppnade han munnen och sa. "Linda. Jag vet. Det är över nu... det är över. Äntligen, eller vad säger du?" och typ drog tag i mina fötter och släpade mig ur rummet. Allt jag minns är att jag skrek "Vad fan gör du här? Vad fan gör du?" En sekund senare sitter jag i Borgis biblioteket med alla vänner och han kommer in och hejar som vanligt. Det som är sjukt är att jag minns det sista som en riktig händelse... vad vill min dröm säga mig? Att jag saknar att gå i skolan? Jag fattar ingenting. Men det är väl det som är meningen med drömmer. Subtle... vaga, med bara en hint över hur du borde relatera till din verklighet.

Jag vet inte varför.
Jag är en person som kan ha de mest negativa aspekterna på saker och ting bara för att jag älskar att vältra mig i att tycka synd om mig själv. Det är skönt att tycka synd om sig själv... man läker bra på det sättet. Men bortom alla odds så bara vänder jag om på grund av ingenting. Om jag så skulle åkt hem efter en månad, nu har jag varit här snart i sju, så har jag hittat en styrka inom mig som legat och gömt sig i hela tjugo år. Jag är helt otroligt stark och jag förtjänar att få säga det. Efter detta år har jag fem lager mer skinn på näsan än innan och inte någon kommer kunna trampa mig på tårna. Jag tackar mig själv. Är det det här som kallas att växa upp? Usch. Tidig ålderskris.

På lördagskvällen efter en hel dags jobb hämtade Nico upp mig vid åtta snåret och vi for ut mot Cambridge till Matt där folk kom som vanligt. Kul att se Matty in the morning igen. (Haha) Någon liten drink blev det. Tvingade Björn att hälla i lite mer än vad som behövdes... ibland måste man bara ha litegrann, haha! Riktigt trevligt med bra musik och trevliga människor. Längtar verkligen tills jag blir mer ledig... så man får träffa alla innan de åker hem eller flyttar, även om det kommer bli mer komplicerat när jag inte kan köra bil. Men jag har varit med om värre.

Idag har jag jobbat 14 timmar som camp-ledare, självutnämnt. Vi har gjort smoothies, haft makeovers, lekt dress up, kollat på film... och spelat fotboll. Spela fotboll. Jag har glömt bort hur bra det fick mig att må. Nu behöver jag duscha men jag är trött som Agda, 97 så jag vet inte om det blir av. På fredag börjar min två veckors ledighet, men först en ny arbetsvecka.

Godnatt mina fina.


Finaste Alex och jag hemma hos Matt... i juni någon gång av att döma den tyska flaggan. Haha! :)

The dog days are over
The dog days are done
The horses are coming so you better run

Run fast for your mother run fast for your father
Run for your children and your sisters and brothers
Leave all your love and your loving behind you
Can’t carry it with you if you want to survive

Vanlig sommardag i Massachusetts innebär... varmt som helvetet själv, tränade med Nico (pratade och åt ham rolls), pratade med mina svenska favoriter på skype och msn och jobbade eftermiddag/kväll. Nehej du då blev det inget Cali i september då... various reasons. Där satte jag någonting i halsen också. Jag är trött. Jag är ledsen. Jag fryser. Elajn cheerade upp mig... åker nog till henne i slutet av augusti. Saknar hennes sjukt roliga familj. Allihopa. Mamma, när du kommer. Då kommer jag vara din bäbis för en vecka och du får kasta mig en säck i bakluckan och frakta mig till nordligare breddgrader om du absolut inte kan motstå. Jag skulle se mig omkring på gatan och åka och sätta mig i stan i en timme. Reflektera. Sen skulle jag skaka av mig och knacka dörr hos alla kompisar och vara helt amused av allas överraskning. Jag älskar USA. Don't get me wrong. Men som Per sa till mig... om en grå tisdag kan få dig att le i Gävle och inte i USA. Vad gör du då där. Ibland vet jag inte själv. Detta är jag-kan-inte-sova-klockan-tre-på-natten-och-reagerar-alltid-så-här prat och om en vecka kommer jag säkert le och ha skakat av mig allt. Men jag vet inte. Jag är ingen hockeysarg. Jag är bara människa.


Light up, light up... as if you have a choice
Even if you cannot hear my voice, I'll be right beside you dear
Louder, louder... and we'll run for our lives
I can hardly speak, I understand
Why you can't raise your voice to say
Have heard my dear... about to be afraid
Even if it's just for a few days
Making up for all this mess
... I'll sing it one last time for you, then we really have to go

Josefin och jag kunde inte somna inatt och ägnade oss något annat kreativt än sömn... hahahahah. Har några fler bloopers på min youtube kanal om ni verkligen inte har något bättre för er. Liindson

Last few days on the vineyard in review people.

Jag lyckades övertyga Jossan att pallra sig över med båten över helgen eftersom min familj befinner sig på grannön Nantucket för att fira July 4th. Så om jag inte är helt fel ute sitter Jossan på bussen just nu på väg till Woods Hole för att sen åka över med färjan... och stanna till måndag morgon! Lovely! Ska bli underbart kul. Dessutom kommer Conny med hennes familj ikväll.

Annars har det väl inte hänt så mycker mer notabelt än gårkvällen. Barnens mormor och morfar åkte hem igår och innan de åkte hälsade de mig lycka till och mormorn sa att jag var en så underbar tjej och fantastisk med barnen. Ibland kan sådana enkla saker verkligen göra ens dag - som skulle bjuda på lite prövningar. HAHA. Ni får skratta om ni vill. Det är tillåtet... jag kommer inte komma efter er när jag återvänder hem igen.

So... jag hade släppt av familjen i Oaks Bluff och skulle börja pillra på dagens planering. Valde att åka och handla lite groceries på Stop & Shop i Edgartown och pyste sedan ner till biografen för att köpa EN biljett till sena föreställningen av Eclipse. Även fast Josefin kan se den med mig i helgen så kunde jag inte hålla mig. Det kliade i Twilight generna. När jag sen kommer hem måste jag rensa ut bilen för den är proppad med kids-stuff så mitt smarta ass lämnar the groceries på grusvägen utanför bilen och tar in barnmatlådor och leksaker först. När jag trycker upp the front door och stegar ut på gården igen hör jag ett jävla kråkigt krak-krak och ser till min fasa hur en jävla metertjock kråka flyger iväg med mer än halva av mitt salamipaket! Det var fan dyrt alltså... 4 dollar. Fy fasa.

Jag stannade för att ta kort på den vackra himlen och blev lite sen in till Edgartown för att hitta parkering innan filmen. Obra tänkt. Parkeringarna var smockfyllda det var människor överallt samtidigt som Keith ringde mig för att fråga om jag kunde hämta upp honom och Allison på lördagmorgon. Kaos i min hjärna vilket ledde till kortslutning. Jag tror att jag nästan backade på två bilar innan jag lyckades parkera, hahaha... braaaaa. Fint så. Men bilen är välbehållen utan skrapmärken och jag är annars en bra förare. I alla lägen utom när jag måste hinna till Eclipse.

När jag väl kommer in i biosalongen i all stress efter att ha tjafsat med kreditkort för lite popcorn så håller jag huvudet högt och går in själv. What the crap. Någon gång måste ju vara den första. Och då börjar huvudvridningarna... "OMG! Look at that girl.... she's alone... can you believe it?". Jag log bara och gapskrattade inombords. Hahaha.

Det hjälpte inte att jag hörde konstiga ljud på nedervåningen när jag skulle försöka somna heller. Höll på att skita på mig rent utsagt. Men lilla söta Zoe kröp upp med mig i sängen så jag till slut kunde somna... och nu på morgonen har jag hämtat upp Keith och Allison i Oak Bluffs, som är en hur cool som helst liten stad, och nu sitter jag här in the library i Chilmark och ja... doing whatever. Ska hämta upp Jossan i Vineyard Haven om några timmar och sedan får vi se vart helgen tar oss. Sol och 30 grader skadar ingen.

Puss!


Edgartown, Main St


Sunset sky, Chilmark


Innan Eclipse

Eclipse... where to start. Where to end. Jag kan knappt förklara hur bra jag tyckte filmen var och hur mycket den levde upp till mina förväntningar. Men enkelt förklarat den bästa filmen hittils i serien. David Slades mörka sida embodied boken med perfekt uppvägning för den starka emotionella biten av filmen som jag var rädd skulle bli övermörkad. Eclipse lyckas verkligen förmedla bokens starka känsla utan att bitvis hamna i dalt-träsket som New Moon gjorde ett antal gånger. Och en annan grej jag vill poängtera är att vem som helst kan hoppa in i filmen och förstå utan att behöva se de andra filmerna innan. Eclipse har det mesta...

Min favoritscen är helt klart en kort sekvens mellan Bella och Edward då hon säger ja och sen kommer Sia's låt My Love in... men också när Bella försöker övertyga Jacob om att stanna när han får reda på förlovningen. Kristen Stewart är som vanligt stark men Taylor Lautner tog också några kliv framåt. Also loved Rosalie's och Jasper's bakgrunder... fantastiskt bra gjorda. Skulle inte förvåna mig om Xavier Samuel genom rollen som Riley värvade några nya groupies.... haha.

Allt som allt. Nu väntar vi på upplösningen nästa år. Bokstavligen.


It's not who I should be, it's who I want to be