Linda Åberg

Guinness rekordbok borde kika på mig som applikant för något slags näsblods rekord. Under dessa tre dagar har jag blödit varje dag... usch, det är så äckligt. Näsan bara rinner och igårkväll lagomt till mitt lilla planerade adventsmys efter jag jobbat klart -- tappade jag nästan rösten helt och internet var ur funktion. Inget julmys. Ingen fungerande röst. Men! Jag ska försöka peppa upp mig själv att ha mitt lilla adventmys ikväll istället med ljus och julmusik... efter helgen är slut kommer hela min frys vara stockad med julmust och andra svenska delikatesser för på lördag eftermiddag efter vår class på MassBay sticker jag, Jossan och en till tjej som heter Josefin från New Hampshire till IKEA och gottar oss på nästan hemmaplan! Love love love.

Igårkväll hade vi LCC möte på Papa Gino's i Acton. Rätt halvtråkigt men mysigt att käka pizza och umgås med mina underbara Concord tjejer... varav Natasha åker hem imorgon, bara efter två månader. Men när det inte funkar så funkar det bara inte. Insåg verkligen att ett år snart har gått när min LCC Justine pratade om december månads möte då vi ska ha en yankee swap hemma hos en av de andra LCC'erna i Westford. En yankee swap är ungefär samma sak som ett svenskt julklappsbyte. So... vi hade ett försenat yankee swap i januari när jag precis kommit och, nu har det snart gått ett år.

Nu? Det är kallt som fan, det är det när det är under tio grader i Concord nu för tiden, jag sitter och snorar och lyssnar på The Naked and Famous samtidigt som jag är springflicka för Sam som är hemma och är sjuk hon med. Jag kan knappt prata... haha! Men så fort jag blir bättre ska jag rida Scottie igen, älskar att rida. Ska också försöka börja planera lite julklappar och avskedspresenter snart, samt göra min jävla läxa inför lördag. Men just nu är jag uttömd på energi. Inte kul. Hopp in i bilen om fem minuter och lyssna på julmusik hela vägen till West Concord för att hämta Kayla på skolan. I mitt Concord. Nu börjar det verkligen kännas att jag bara har sex veckor kvar av mitt år...

Gahh.
Nästa vecka landar antagningsresultaten för första omgången på studeras hemsida och okej, I'll admit it. Jag bryr mig. Inte så jag biter på naglarna -- men är inte heller så ignorant som jag verkar ibland. Jag är lite nervös. Som sagt var jag ju tjockskallig nog att bara söka tre utbildningar; sjukgymnast i Uppsala, sjuksköterska i Gävle och sedan också sjuksköterska i Uppsala. Sjukgymnast och sjuksköterska ser jag som två yrken man skulle kunna utvecklas i, både yrkesmässigt och så är det ett plus att jag gillar att läsa medicin. Jag sökte också endast dessa utbildningar i Gävle och Uppsala för att jag kände att jag absolut inte i dagsläget är redo att flytta upp norrut eller mer söderut än Svealand efter en veckas hemkomst i Sverige... for one finns det inte ens tid för det.

Och... min plan är. Ungefär. Sjukgymnast har jag tur om att jag ens kommer in efter andra antagningen, så beroende på vilken reserv jag blir i första antagningen får jag ta hänsyn till om jag ska tacka ja till sjukgymnast reservplatsen eller förhoppningsvis kunna tacka ja till sjuksköterska i Gävle (om jag ens kommit in... 1300 sökande). Skulle allt detta skära sig är plan nummer två att hänga på AF och försöka få ett jobb som alla andra, eller också göra något annat, hmm. I efterhand har jag insett att yrket som passar mig förmodligen är socionom. Nu startar ju inte denna utbildningen i vår så i så fall får jag hoppa på det tåget i höst nästa år i Uppsala eller Gävle. Uppsala känns som en stad för mig. Vi får se. Men jag hatar sånt här... alla ni gymnasieelever som läser detta -- ge allt ni har när det gäller studierna, jag vet att ni är utmattade, men det är värt det i slutändan. Har man inte betygen kommer man inte in på högskolan helt enkelt.

GAHH! Jag tror att jag kommer blöda på någon imorgon om mitt näsblod inte slutar. Även idag har jag lyckats dricka minst två glas blod när det förjävliga näsblodet började igen... vet ni vad det allra äckligaste är? När man sedan rapar "blodsmak". Hahaha. Trevligt. Jack's Star Wars bday party var annars trevligt med småpojkar och småtjejer som sprang runt med light sabers och attackerade mig. Birthdaycake i Star Wars anda och en piñata som var Darth Vaders huvud. Who doesn't love american birthday parties? Den enda downsiden var väl att Caroline lyckades med att bocka av stackars Katie som red bland sina första gånger. Ponnyer.

På kvällen skjutsade jag tjejerna till West Concord där de skulle sova över hos sina bästisar samtidigt som deras mamma Teri hjälpte mig att få stopp på mitt näsblod. Hon var som världens mamma som la upp mina fötter på soffan och erbjöd mig is och te och allt möjligt. Så söt! Det uppskattas verkligen att få bli lite "mammad" i USA eftersom det inte händer så där överdrivet ofta, hehe... När jag kom hem igen var det bara jag, Jack och min värdmamma. Det var så skönt att få ha tyst i huset efter denna vecka. Nästa vecka ska jag hålla för dörren om någon kommer, haha! Godnatt, jag önskar mig snö till USA snart. Första advent imorgon i Sverige, så jag ska tända mina CVS ljus med juldofter och spela julmusik på kvällen.

Just det. Jag har kommit på en sak dessutom. Jag kanske inte är traditionell som är mejslad för plugg och karriär. Jag är rätt konstig, vi får se vad som händer. Något ska jag göra, något jag funderar på, men inte riktigt har kommit på helt och hållet än, men vi får se vad vinden för mig. Något USA har lärt mig är att våga hoppa utför stupen, man landar alltid på fötterna efter ett tag. Godnatt! ♥


You see right thru me...
How do you do that shit?
How do you?

För några veckor sedan vek jag upp telefonen och kollade Facebook på väg hem från Philadelphia och utbrast till Jossan; "vafan varför har Björn bara skrivt lot i ett meddelande till mig för? Vadå lot?". När jag sen kikade lite längre än vad näsan räcker upptäckte jag att Nico och Björn turats om att skicka meddelanden som bildade "We miss you a lot!" när man läste uppifrån och ner. Fick lite tårar i ögonen vilket jag får då och då fortfarande. Det är inte precis som att saknaden släpper... de var mina två män att luta mig på i USA innan de försvann hem till Tyskland igen. Haha. Ibland när vissa låtar spelas och vissa minnen kommer tillbaka kan jag inte annat än att gråta lite och sakna dem ännu mer. Så Björn och Nico; om ni läser det här har ni förhoppningsvis översatt till engelska. Hoppas att bilderna kanske säger mer än texten vilket jag tycker att dessa två bilder gör.
I miss you guys... all the time. Every day.

När jag var 12 år och hade ett Lunarstorm konto brukade jag alltid lägga ut veckans fem bästa låtar som gick på repeat. På den tiden var det Jennifer Lopez och Westlife. Idag är det lite annorlunda, och eftersom tidens kommunikation stavas blogg tänkte jag dela med mig här för er som inte har Spotify och kan se vad jag lyssnar på (inte för att det skulle vara viktigt eller så...) men jag älskar musik och måste dela med mig av vad jag tycker är underbart bra. Just nu verkar det som att jag gillar kommersiell R&B och hoppar sedan över till rock och sedan över till lite underbart deppklink. Min absoluta favorit är indie-electro-slow-rock skulle jag försöka förklara det, ska hitta på en låt som stämmer in på den exakta beskrivningen så ni kan få en överblick av vad som sätter pricken över i... hehe. Anyway, love for these.

Nicki Minaj - Right thru me
Kanye West - Runaway
Rihanna/Eminem - Love The Way You Lie (Part II)
Kings of Leon - Pickup Truck
Lykke Li - Tonight

My apologies för världens sämsta uppdatering, jag vet att fler av er har krävt en uppdatering på vad som hänt de senaste dagarna på denna vecka som aldrig verkar ta slut...

I tisdags fyllde Michaela 8 år!!! Söta lilltjejen börjar bli stor. Hon fick frukost på sängen och hela allithopa medans vi stod och sjöng för henne. På kvällen var det stor födelsedagsmiddag med nästan tjugo personer som var här och firade då KK valt ut middagen som jag hämtade på restaurang Comellas i Concord. Hon hade valt ut en endast vegetarisk måltid då Michaela själv är vegetarian. Det var så mycket mat att kassakillen fick hjälpa mig bära ut maten i tre omgångar! Det var en väldigt trevlig middag med nästan alla Moskows på plats och även delar ur min värdmammas familj, Lafferty's. Min födelsedagspresent var två Polly Pockets förpackningar, örhängen och fairys som lyser i mörkret.

Jack fyllde sedan hela 6 år på onsdagen. Om det är något av mina värdbarn som växt mest under hela året jag varit här så måste det vara Jack. Hans ben nådde knappt utanför barnstolen i bilen när de hämtade mig på Riverside T station i januari, och nu är han lika lång som de flesta second graders på skolan (Jack går bara i kindergarten). Även lille Jack fick frukost på sängen med "Happy birthday to you" sång. Han ville till skillnad från Michaela åka till Rainforest Café i Burlington Mall, en restaurang dekorerad i full regnskogs attiralj med gorillor som bankar sig i bröstet och en öppen himmel med planeter och stjärnfall. En riktig upplevelse var det. Cliff ackompanjerade med hans fyra pojkar och vi hade en toppenkväll... jag testade för första gången Fish Tacos vilket var riktigt gott. Av mig fick Jack Star Wars lego och en en gosedjurs säl... hans favoritdjur är nämligen sälar, pingviner och delfiner.

Thanksgiving på torsdagen. Trots att min värdmamma stod och lagade mängder mat på förmiddagen medans jag hjälpte barnen med att få redo stallet och sedan skala tre kg potatis så kom det en kock på eftermiddagen som lagade ännu mer mat, samt en dam jag känner sen tidigare som figurerade som restaurangpersonal. Jeez! Vi var nog över trettio personer när alla var på plats vid fyra långbord och tacksägelserna för detta året började. Mat, mat... mat. Kalkoner i alla dess slag, stuffing, sweet potatoes, gravy, cranberry sauce, åtta olika pajer, kakor, mängder olika sorters bröd och grönsaker, mashed potatoes... hahaha, jag hade svårt att röra mig efter allting jag stoppade i mig. När jag sedan skulle börja fundera över vad jag är thankful for så hade jag svårt att komma på någonting konkret. Men först och främst kanske mitt år i USA, att verkligen få vara med och fira en amerikansk thanksgiving samt att få vara del av en amerikansk familj -- det är det inte alla som får. Min mamma smsade mig tidigare under dagen och berättade att detta dock inte var min första amerikanska thanksgiving. Vi befann oss i Florida år 1995, då jag som femåring firade min första thanksgiving... hihihi. Femton år senare sitter jag uppe i Massachusetts. Life is funny like that.

Happy thanksgiving people! Klockan är strax nio och jag måste puttra ut ur rummet och upp för att hjälpa till med förberedelserna. Vi väntar runt trettio personer på thanksgiving dinner... hua... men ändå riktigt roligt. Sen jag är en kuriosa person så tänkte jag bara upplysa er om mina nyvunna amerikanska thanksgiving vetskaper. Thanksgiving firar USA som en national holiday, alltså över hela landet, och detta i minne till de tappra pilgrimerna från brittiska halvön som seglade över år 1620 med fartyget Mayflower. De seglade i hamn på Cape Cod Bay (i Massachusetts), i närmare bestämt Plymouth, där den första thanksgiving ceremonin sägs ha hållts i minne till dessa modiga seglare som upptäckte denna nya värld åt oss, dock få av dem överlevde Massachusetts hårda vintrar. Och så äter man alltid kalkon, men det är en helt annan historia. :-)

Sitting here... försöker ha ett slags maraton i min blogguppdatering när jag ibland missar så många dagar jag har att berätta om. Mulet idag och tio grader -- imorrn skulle det tydligen komma upp till sjutton grader? Det stör min julkänsla allvarligt. Den enda radiostationen i min svarta Infiniti är 105.7. Vad är bättre än christmas classics? I USA har hysterin redan börjat. Julshoppingen drar igång på riktigt på fredag när alla malls och affärer har "Black Friday", no tax. Burlington Mall öppnar 4 A.M. och jag såg reklam för någon affär som till och med öppnade 3 A.M. Hahaha. Jag skulle vilja hänga en dag med människorna som står först i kön. Vad det är för folk... :-) 

Igår tog jag och Sam ut Scottie och red honom för första gången hemma hos oss. Sam ville att jag skulle rida först då han inte blivit motionerad på ett tag. Scottie är en underbar häst. Han är tjugo år, men det finns otroligt mycket go i honom. Underbara gångarter och samarbetsvillig. Lite ostrukturerad i rörelserna men det ska jag fixa till innan det är dags för mig att åka hem. Bäst av allt -- galoppen över hela fältet. Finns ingen starkare frihetskänsla för mig. Så nu de kommande veckorna ska jag träna med honom så han är toppen åt Sam när jag åker. 

Denna vecka är completely booked. Idag är i stort sett enda lugna dagen. För att reda upp dagarna på ett mer strukturerat sätt ska jag skriva en liten lista tänkte jag. Så här ser planeringen ut just nu. Då jag är au pair så kommer den förmodligen bjuda på trettioåtta ändringar, hehe. Men i alla fall.
Måndag: I stort sett vanlig arbetsdag.
Tisdag: Michaela's 8th birthday.
Onsdag: Jack's 6th birthday.
Torsdag: Thanksgiving -- 30 personer kommer hit och vissa i släkten kommer sova över.
Fredag: Off day!
Lördag: Börjar jobba när Jack's Star Wars birthday party är runt tre tiden.
Söndag: Jobb & LCC möte.

Vem var med på tv idag om inte Björn? Haha! När han var i Los Angeles klädde han ut sig till en grottmänniska och hoppades på att få vara med i "Deal or no deal". Ett program av många i USA där man kan vinna pengar... tror ni inte att Björn går och blir utvald i en publik på över hundra personer att komma upp på scenen -- OCH VINNER!!! Han vann två surfbrädor och två snowboards för ett värde av 2500 dollar... inte precis fel. Men det roligaste av allt var intervjun med honom som programledare gjorde. "I'm a manny!!!". HAHA. Om programmet kommer upp på CBS eller Björn lyckas få ett tag på ett klipp ska jag försöka länka till det på bloggen.

Nu ska jag dra på mig skorna och hämta barnen på skolan med alla förortsmammor. Älskar deras viskande gossip. Make no mistake, jag lever i en Desperate Housewives värld. Ni skulle inte bli besvikna, Elin och Mickan! Ha en underbar måndag! Saknar Sverige lite extra idag, så ikväll blir det penisonärsjävlar och Polly som mamma skickat. Puss ♥


Scottie och jag

Jag borde uppdatera min blogg för er fina människor som faktiskt orkar klicka in varje dag.
Eller först och främst kanske packa upp min övernattningsväska från mina dagar hos Josefin. Öppna upp paketen mamma skickat. Eller ska jag kolla på deprimerande siffror på mitt bankkonto kanske. Varför inte sitta och glo på tio mail för att sen klicka ner dem. Försöka förklara vad jag tyckte om Harry Potter? Kanske fundera på vad min avskedspresent bör vara. Någon gång få ordning på Seattle flighten. Cultural Care... skulle de ha in massa papper innan jag åker? Testpackningen då... suck... vad kommer jag behöva lämna? Oj. Vänner jag inte sett på flera månader, som jag saknar, som jag inte hinner träffa. Och alla hemma. Klarar jag att komma hem eller kommer jag sitta och tomglo och inte fatta någonting. Vem är jag och hur hände det här. Så måste jag duscha också... förortsmorsorna i Concord gillar inte fett hår lika mycket som mig tror jag. Just det, borde jag gå och bita naglarna inför om jag inte kommer bli antagen till Högskolan eller bli arbetslös? Sova, det är kanske det jag borde göra... istället för att vakna upp helt dödstrött av för lite sömn för att ha oroat mig av allt ovanstående. Ja just det! Vi fick ju två sidors läxa idag på min första lektion på MassBay.

För typ ett år sen såg jag New Moon och allt var lätt. Ingenting är lätt längre. Jag är så trött att jag bara vill skrika. Imorgon kväll kanske det kommer ett mer peppy inlägg... om jag hanterat ovanstående. Tills dess -- är det birthdayparties, thanksgiving och bara att jobba som gäller. Stirra ut från fönstret och vara den sista au pairen Cultural Care någonsin skulle vilja ha på sin hemsida, hahaha.

Åkte och hämtade Anna för några timmar sen för en frukost på favorit Helen's. Det är alltid lika mysigt på Concord's bästa diner! Känner all personal by now. När jag kommer dirigerar de bara att jag ska sätta mig vart jag vill, lite roligt är det... :-) Minns min första gång på Helen's, någon dag efter min ankomst till Concord med familjen. Så... imorse var jag rätt hungrig. Ögnade igenom frukost/brunch menyn rätt snabbt och upptäckte att jag aldrig prövat "Red Coat". Såg ut som rätt mycket mat och Anna skrattade "you'll never eat all of that, Linda". 2 bacon stripes, 2 eggs any style, 2 toasts, 2 sausages and 2 pancakes. Vad åt jag? ALLT utom sista pannkakan som Anna fick. Hahahaha. Amerikansk frukost är underbar. Jag kommer vara mätt tills ikväll! 

Efter frukosten som slutade runt lunchtid har jag kikat lite på finesserna på resväskan och till min glädje hittade jag extralås till den som jag hade gömt undan i en låda. Typiskt mig... inget ligger framme. Också hunnit med att vika tvätt och kolla på America's Next Top Model. Men min favorittjej åkte ur. Jane. Bleee. Nu ska jag åka och hämta barnen om en timme... då blir det stallstädning för hela slanten.

Någon som vill skänka pengar till mig? Ingen? Vet inte hur jag ska få ihop denna budget över flygbiljett till Seattle och alla förberedelser till hemkomsten (andra+tredje resväske kostnader, avskedspresenter etc...) Får typ... sälja kläder på Ebay eller liknande. Eller ställa mig i Alewife korsningen och skriva att jag är en war veteran som alla andra. Hehe. På med mössorna svenskar, har ni seriöst femton minus eller något? Här har vi tolv plus. Inte för att rub it in your faces men... puss! ♥


Helen's diner in Concord!

... but running behind. I'm sorry. Men jag är exhausted. Jag är hela tiden konstant trött och har ni inte fått något mail eller skypesamtal på länge, eller pratat med mig på hela året, jag är ledsen. Jag är trött när jag slutar sent på kvällarna och har inte så mycket mer kraft än den lilla det tar att ta av mig kläderna och slänga mig på sängen. Försöker catcha up när jag får tillbaka min energi men den är sällsynt just nu, det är bara mitt undermedvetna som spelar spel men det ändrar inte faktumet att jag är totalslut. Är man finished när man saknar alla hemma så man håller på att gå sönder men samtidigt bara vill deleta alla mail de skickat i inboxen för att man inte alls orkar svara? Energi... finn mig. Snälla. Haha.

Den senaste tiden har bjudit på lite förändring i vardagen. Vi har börjat leasa en stor häst nu, Scottie! Äntligen kommer jag få mig några ridturer, hihi... Fin pållis. Så fort han blivit van med hemtrakterna ska jag ta mig en tur och be om att jag inte åker av det första jag gör, haha! Saknar lite rutin efter detta år med ridstopp. Har dock signat upp för ridlektioner på GFRK tills jag kommer hem. Har saknat ridningen alldeles för mycket under året, can't live without när jag kommer hem. Vädret växlar mellan vindstormar och solsken och jag går och väntar på den första snön. Träffar tjejerna i Concord lite då och då, de är underbara allihopa. Loggade in på msn imorse på första gången på länge och skrev med lite folk jag inte pratat med på hela året, så det var roligt. Varna Gävle att jag kommer och stör snart!

Idag terroriserade jag TJ Maxx's resväskeavdelning i Freshpond Mall när Sam var på hebrew. Jag gick på jakt efter en tredje räsväska som jag insett att jag blivit tvingad till att inhandla om jag inte ska behöva lämna femtio procent av mina ägodelar kvar i USA. Hittade en rätt prisvärd med bra kvalité för 80 dollar. Minns inte märket. Vem minns resväskemärken? Och... de spelar julmusik på CVS och har en hel avdelning för julpynt. Bör jag tillägga att detta är ett apotek i grund och botten? Amerikanarna de kan. Jag köpte två stora doftljus inför mitt lilla adventsmys. Nu saknas bara julmusten från IKEA!

Puss och godnatt från kära Boston ♥


Say hi to Scottie! ♥
Sötis pållen... i USA kallar de hans färg för strawberry roan. Coolt. Vad skulle vi säga i Sverige, alla hästkunniga som läser? Han är fux men har vita flugor. Hmm. Färgkunskaperna har falnat med åren. Kanske flugfux? Hehe.

Looks good huh? Kanske för att det är producer Catherine Hardwick's nästa fantasy projekt. Hon fick idén av Leo DiCaprio som föreslog en mörk tvist på vår i folkmun, Rödluvan. Ser onekligen bra ut... kanske borde Twilight franchisen hållit kvar vid Catherine för att spä på Twilight succén. Är det någon en feminim regissör kan göra är det att sätta känsla på det hela medans männen håller bättre storyline. Anyway... coming out this march? Jag gråter och ber till SF på mina bara knän att inte skicka den här filmen på hösten.

Kom just att tänka på det här med filmgenrer när jag pratade med Jossan i telefon för några minuter sen. Jag fick helt ärligt tvinga henne med mig på Harry Potter på fredag. Hon gillar verklighetsbaserade filmer, jag strävar helst så långt bort ifrån verklighet som går. Harry Potter, Twilight, Sagan om Ringen -- det är min melodi.

Mitt vetande om amerikansk politik har väl kanske inte slagit i höjderna bara för att jag bott i landet i snart ett år, men, jag vet att om jag måste välja sida om demokraterna och republikanerna så ställer jag mig på demokraternas sidlinje. Förutom när det handlar om en sak... Approachen av kriget i Afghanistan och överhuvudtaget terrorsituationen. Obama springer runt och yrar om fredsförhandlingar och förhöjd säkerhet och har gjort så under hela sin Vita huset vistelse hittils. Jag har upptäckt. Bush hade rätt! Bränn de jävla talibanerna ur sina grottor om så vi ska bränna upp alla berg där borta. Det borde inte vara ett wake up call för Obama att man inte förhandlar med terrorister for gods sake. Nu har jag fått nog.



Aftonbladet idag.

Öppnade mitt konto på Cultural Care och fick en chock. Mina flygdatum hade kommit. När jag sedan fastpacade igenom klickandet och kom till min itinerary över flightdetaljer så kom det bara över mig. En glädje men också som att någon smällde till mig... och jag äntligen fick realitet över att jag är hemma snart. Det är inte långt kvar, alls. Så... jag flyger med Lufthansa från Boston Logan på eftermiddagen den 11'e januari och efter en connection i Frankfurt nästa morgon styr jag mot Arlanda. Onsdagen den 12'e januari, kl. 09.20 touchar planet ner på Arlandas banor. Jag får äntligen känna min efterlängtade nybakta kanelbulledoft! Hahaha!

Så Lufthansa, jag hörde att ni skulle bjuda på mina två extra resväskor som en liten julklapp? Om detta kommer gå på sjuka pengar kommer jag gå crazy person on you.

Kul att en idiot på route 2 försökte köra in i min lane utan att kolla döda vinkeln. Hade jag kört fem miles snabbare hade vi skrapat sidorna... idiot! I sånna där lägen önskar jag att jag bara hade en av skyltarna som Urban Outfitters säljer med "seriously?" och liknande uttryck. Genial uppfinning, om man inte vill använda fingret då. Vissa amerikanska förare är fan inte barnsäkra... trafikvett noll. Vi svenskar är väl inte så mycket bättre men, det blir så mycket värre i den amerikanska trafikintensiteten.

Idag idag idag. Jag och Sam körde till Newton för att släppa av Zoe hos the groomers, de rakade henne till en söt liten pudel igen. Hihihi. Nu är det som att hon springer omrking och söker allas approval, typ; "ser jag okej ut? snälla?". Älskar lilla vovvsi. Annars har jag jobbat på en del men också haft lite rast, det uppskattades, har slagit in barnens födelsedagspresenter och till ikväll har jag bara packningen till Philadelphia att göra. IMORRN JOSSAN!!! IMORRN!!! Och om Viktor är dryg så åker han på min väska i huvudet och får sova i korridoren. Jag blir aggressiv när jag inte får sova. Hahaha. Ibland vet jag att jag skriver som att jag tror att alla vet vad som pågår, men om ni missat det, jag åker till Philadelphia med MassBay för att ta en college kurs om amerikansk kultur och historia som börjar med denna weekend. Senare ska jag ha tre lördagslektioner för att ta mina sista tre credits. Så man får den där flygbiljetten betalad hem... de datumen borde komma någon gång kring lucia.

Nu? Satt och degade till Kenza & Tyra show med en knäckemacka, nu ska jag shoot some emails och sen åka och hämta tjejerna på deras playdate. Happy veterans day! Idag hedrar vi alla amerikanska krigsveteraner från Vietnam kriget. Och de militärer som skyddar staterna och övriga västvärlden.

 
Min lilla Zoe... hon brukar sova utanför min dörr när hennes electric fence inte är på.


HAHA. Nico tog denna bild på mig när vi skypade för någon vecka sen... han tyckte det var så nära mig man kan komma. Alltså min personlighet. Okej, ibland då... jag erkänner... hehe

Sitter och myser denna soliga morgon till Good Morning America på tv, medans jag lyssnar på gamla julfavoriten Last Christmas. Filar lite på julplaner, det vill säga för mig själv. Kan inte sticka under stol med att julen är min favorittid på hela året - och en jul utan mina nära och kära i Sverige, i Sverige, kommer bli lite annorlunda för mig. Boston och min familj här kan säkerligen väga upp starkt, en amerikansk jul ska bli fantastisk att få uppleva. Ska försöka att ta mig till IKEA och inhandla lite jultillbehör, julmust däribland, och tända ljus i hela december.

Lider gör jag av sleep deprivation. En konstig. Igår blev jag ledig rätt tidig på kvällningen för mitt dagsjobb med fyra playdates! Min plan var att bädda rent, vika och lägga undan all tvätt, slå in födelsedagspresenterna och skriva kort, blogga, hinna kolla ikapp alla avsnitt jag missat och kanske till och med börja kika på julklappar och avskedspresenter till familjen. Vad gjorde jag? Somnade efter jag sett pensionärsjävlar. Jag är nog redan en sådan. En pensionärsjävel! Vaknade vid två och kunde inte somna om. Kul. Ställde klockan på fem och gick upp i tid.

Nu har jag redan hunnit med att bädda rent, vika och lägga undan tvätt, ta en dusch och mysa till tv'n. Och känner mig pigg. Jag förstår logiken i att Carros farfar, Uno (som alltid kallar mig för svarte Petter), går upp tidigt och sitter och väntar på att tidningen ska dimpa i brevlådan. I get it now. Det är refreshing! Nu ska jag strax pinna på upp för trappan och då väntar en helt ny arbetsdag. Gotta keep on going. Igår var jag skådespelare i barnens lilla film, får se vad som händer idag... :-)


Himlen var som i lågor igår eftermiddag... det är något speciellt över Concord, Massachusetts.

I USA har vi redan jul i november! Burlington Mall var redan i full dekor då jag och Anna var och shoppade i måndags. Julen är min favorit högtid på hela året, så jag myste bara runt...

Egentligen finns inga ord för att beskriva hur trött jag är just nu. Åkt på en höstpropp eller något. 
Varje kväll när jag slutat jobbet runt 10 pm går jag nerför trappen, vidare till mitt rum tjugo meter bort och glider ner längs sidokanten på soffan och sluter ögonen. Sedan funderar jag på om jag ska ta tag i allt jag borde (tvätt, mail, blogg, telefonsamtal, dusch), eller om jag istället ska sova. 6 gånger av veckans 7 vinner sömnen. En väldigt stor kontrast mot för i början av mitt au pair år då jag kunde sitta upp till fem varenda dag för att få gjort vad jag ville.

Jag var en doer. Trots allt är det väl bra att kroppen säger ifrån. Säger ifrån så pass att det börjar bli pensionärsvarning; söndagskvällen hade jag redan dåsat av innan Desperate Housewives var slut. Kul. Det har nog dels att göra med att jag vet hur intensiv december månad kommer bli, dels hur jag kommer lyckas klara av att stå inför massa förändringar. I don't know. Men det är okej att inte veta, tror jag. At the end of the day, ingenting blir ändå som man planerar det. Så länge jag har världens finaste människor runt omkring mig som håller hakan uppe på mig kan ingenting rå på mig. Jag har ett rejält lager med skinn på näsan efter det här året. Can't touch me.

Vaknade upp med en splittande huvudvärk fredag morgon som jag trodde skulle ta kål på mig då jag gått och lagt mig med ovissheten om jag skulle jobba eller inte. Då jag av olika anledningar var au pair tills kvart i två på torsdagnatten visade det sig att jag fick träffa Josefin på fredagen! Är hon inte världens gulligaste som kör ut till Concord för att hämta upp mig? Det tar en timme för henne att köra från Weymouth.

Vi åkte raka vägen till Braintree efter lite Starbucks stopp. Josie hade lyckats övertyga mig att vi skulle se Paranormal Activity 2. Öh. Den var ju inte ens så läskig som jag väntat mig. Kryddigt PR. Nog för att jag inte är skitkaxig när jag går runt själv i det här stora huset här i Concord men, ja okej då, den var jävligt läskig. Vidare till mallet där jag stod och gosade med min önske vinterjacka från Abercrombie&Fitch. Pillade på den och kastade med håret hundra gånger innan jag bestämde mig för att min vinterjacka år 2010/2011 är vit. Och så jävla snygg. Och så jävla värd pengarna. Och jag säger inte hur mycket. Och mamma kommer inte gilla siffran. Vi sprang runt och löjlade oss lite till, bland annat bytte jag om mitt inne på HM, innan vi åkte till Stop&Shop för att storhandla. Tacomiddag uppföljdes av tjejsnack på soffan. Jag berättade för Jossan om mina riktigt low points under tonårstiden vad gäller killar, saker som jag skrattar åt idag, men som också lärde mig mycket om mig själv, och skapade ett rejält skinn på näsan.

Jag blev utslängd från en bar i Hingham. Beerworks... trevliga ni. Jossan ville introducera mig för alla hennes vänner i Hingham/Cohasset och so we did. Verkar vara ett jättemysigt gäng hon hamnat i med mycket amerikanare. Allt var fine tills Jossan köpt en pumpkin beer till mig. Jag sippade lite på den, fem minuter senare kommer en grinig tjej fram och säger "Can I please see your ID?". Jag är inte helt borta och säger hellre att jag glömt det än att skapa en scen av det hela om jag skulle ha gett henne mitt svenska körkort och hon efter femton minuter skulle ha förstått sig på det och sett att jag inte är 21. "Soo.... you can not drink this beer. Sorry." Fem minuter senare kommer en ännu grinigare manager fram och säger "Since you weren't able to show ID to this lady over here, you need to leave right now." Jag steppar ifrån sakta för att säga hej då till alla medans han skriker till på sidlinjen "RIGHT NOW I SAID!!!" Hahahaha. Puss och kram liksom. Men det hela var en rolig upplevelse. Precis som Jossan uppdarerade sin status på facebook mitt i natten; "Jag och Linda blir utslängda från en bar i Hingham - CHECK! Toppar förra veckans fuck you finger!". HAHAHA. Det var nämligen en kille som pekade med sitt index finger åt oss sist vi körde runt i Weymouth.

IHOP var morgonens restaurangbesök, där jag aldrig varit innan! Känt pannkakshak i USA. Var underbart gott med jordgubbspannkakor, grädde och lite äppeljuice på det. Vi stoppade sen på Walmart för att jag skulle handla lite baskläder innan Jossan skjutsade tillbaka mig till Concord och en väntande arbetsdag som har varit helt crazy av att skjutsa barn fram och tillbaka och vika några kilo tvätt, men jag klagar inte! Nu blir det en liten kort dusch och sedan sängen... imorgon väntar en ny 07.00 uppstigning med arbete. Äta, jobba, sova, dö... du hade rätt, Gessle.
Puss ♥


I love you. ♥ 
Finns inte en chans att jag skulle klara av att ta mig igenom denna höst utan en vän som dig!

Trillade nyss in på studera.nu för att "följa min anmälan" för tredje gången på samma vecka, bara för att glo lite på den... tro att det ska hända någonting. Då ingenting hände gick jag istället in på viktiga datum och möttes av 9-10 december: antagningsbesked 1. Dessa datum kommer jag gå som på nålar. Min svenska framtid bestäms typ. I dagsläget är jag helt borta på framtiden, det är abornmalt jobbigt irriterande att försöka pussla ihop framtiden när man inte ens befinner sig på hemlandets breddgrader.

Det kan ju inte bli så mycket annorlunda än att jag blir en flitig pluggmaniker i Gävle eller Uppsala, en arbetslös idiot som äter skit och vänder på dygnet eller en trött fotvandrare i Alaska. Jag skojar inte. I'm blanking. Det jobbigaste är att alla mina gymnasielärare skulle ruska på huvudet. Jag jobbade ihop mina betyg för någonting, för en mening och jag måste vända på det här depressiva komat. Men jag hittar ingen väg ut. Speciellt när man är så tjock och endast söker två utbildningar. Jag är trött.
Så jävla trött.

Se här, sömnen didn't get the best of me ikväll, yet. Tänker inte sticka under stol med hur trött jag är dock. Efter en full eftermiddag/kväll av jobb med mina tre små ungar är man rätt mjölig. Vi gjorde bagels till mellanmål, mockade åt Caroline och pysslade med henne, gjorde läxor och efter det lagade jag också middag till Jack och Michaela. Helt otroligt nog har mina kockkunskaper förbättras något sjukt mycket under detta år... lite skillnad mot för i januari när jag hällde i mac n' cheese pulvret i kokande pastavatten!

Ringde Johan för en timme sen när jag satt och läste i mitt arkiv så här inför vårat (också Hannahs, Malins och Sarahs) tio månaders mark imorgon, den fjärde november. Skrattade åt vårat första tunnelbane minne i Boston, när vi inte visste vad Park Street var för något och en läskig tant kom på och skrek. Tänk att det var tio månader sen vi satte foten i New York City. Naiva och förväntansfulla... glada och nerviga. USA år 2010. Jag är så tacksam för vad detta året gjort för mig. Platser jag aldrig sett tidigare och människor jag aldrig annars skulle träffat. Men vi spar hela det talet till imorgon. Haha, som de flesta av er kanske märkt, så är jag personen som älskar att försöka få till nostalgiska tal med framtiden i slutet. Jag ska försöka att inte vara för dramatisk inför årets slut. Kanske bara skriver tack med stora bokstäver. Jag sa till Robin att jag funderade på sluta blogga kvällen innan jag åker hem till Sverige. Robin svarade att jag borde fortsätta i Sverige, åtminstone för att knyta ihop hela upplevelsen. Vi får se. :-)

Nu... försöka skicka iväg mail som jag aldrig får iväg, ringa Josefin och kolla på "Pensionärsjävlar" som tydligen ska vara störigt kul. Puss, godnatt! ♥

Ni har sett skogsturken... men har ni sett laserturken? HÀHAHA jag dööör. "Jag ska göra kaoz med han." Det är ju tur att det är någon som försöker göra någonting åt denna nya lasermannens fasoner, istället för att vänta på polisen i "nordens tuffaste ghetto".

 

Ahaaa... jag tänkte ju jogga först. Göra minst tre gånger tio situps, armhävningar och upphopp (gamla fotbollsrutinerna). Det orkade jag inte. Vad jag dock lyckades åstadkomma imorse runt niotiden i ett fyrgradigt kallt Concord var att ta en promenad! Rask var den också. Skulle kanske till och med gått längre än en timme om det inte vore för att jag varit lite tjock i huvudet och inte kollat batteriet på iPoden innan jag drog på mig joggingskorna och gick ut. Johan underhöll i stället med att berätta att han sett en man spy mitt i gatan i Brooklyn. Det är sådant jag kan skratta åt i en timme. Helt random bara att spy mitt i gatan, mitt på ljusa dagen. Vackert ute fortfarande, men nu börjar löven falla av på riktigt. Undrar när första snön kommer... antagligen efter första snön i Gävle är min gissning.

Jag har fått ett udda behov på sistone. Sömn. Har aldrig bothered mig innan men nu av någon konstig anledning kräver min kropp plötsligt tio timmars sömn. Igår slängde jag mig på sängen vid nio! NIO! Den tiden gick jag väl och la mig i fyran. Kan bero på mörker, att det är kallt, och att jag överhuvudtaget känner mig lite konstig nu när det är bara två månader kvar här.

Det är för stort för mig att greppa att jag kommer vara hemma snart. Fattar inte. Mina värdbarn är så söta och jag börjar få tårar i ögonen när de säger saker som "Linda, will you be here for my birthday? Will you be here for christmas?" Som att de verkligen börjar förstå att jag snart kommer åka hem. Jag kommer sakna de små trollungarna. Men som det är nu har jag fortfarande två månader kvar.
När jag kommer hem -- om jag inte kommer in på högskolan, eller får ett jobb... så funderar jag fan på att fotvandra i Alaska. Eller tälta i öknen. Jag vet inte. Något kreativt. Okej, lite ironi i det uttalandet kanske. Men seriöst. 1300 sökande till sjuksköterska. Och sjukgymnast vågar jag inte ens tänka på. Men som pappa alltid säger, allting löser sig. Allt.  

Kikade just runt och upptäckte att Lanvin har samarbetat med H&M. Gäller det USA också? Vet någon? Eller får vi utemigrerade stackare paya Lanvin priser om vi vill ha en klänning? Eller... vill någon skicka en klänning för bara 1400 kr från Sverige till mig i julklapp? Jag är öppen för allt!

Det räckte inte med att vi skulle sitta utanför huset i två timmar medans brandmän sprang omkring och lekte Mission Impossible. Neheeej. Igår på eftermiddagen när jag sprang runt och lagade lunch åt en hungrig Jack så går larmet av. Piper, piper, piper och piper. Stressat trycker jag på reset knappen och upptäcker texten "17- Water alarm". Tydligen finns det en läcka någonstans och jag ringer snabbt min värdmamma som inte svarar. Två sekunder senare ringer Lexington Alarm mig och jag måste försöka förklara på term-engelska en massa grejer. Tydligen var det okej i alla fall för alarm killen berömde mig och sa "You've been very helpful, Linda, we have you on the list." Haha. Kul. Poliser, brandmän, alarmfirmor. Jag tror det är dags för mig att uppgradera till marinkåren.

Att ha Aftonbladet som startsida har sina fördelar. Även om man stöter på femton miljoner överdrivna rubriker på en och samma gång så kan man finna små guldkorn att skratta ihjäl sig åt. Gårdagens fynd: theuglybugball.com. Denna dating-sida för "fula" människor var highlightad på grund utav att en kille som ansåg sig för ful för att dejta hade funnit sin stora kärlek. Efter att ha läst artikeln var jag bara tvungen att gå in och kika på sidan... förutom att man kunde signa up fann jag "5 ugly truths about dating". Hahahaha... jag vet inte vad...

Jag och Carro står utanför den elaka tantens hus i gula området och skrapar med fötterna medans vi väntar nervöst på att hon ska öppna. 10-åringar redo med full sminkning och komplett häxutstyrsel...
"BUS ELLR GODIS!!!" Tanten ger oss ett sniket pustande och säger sedan "Jaha... bus då...".

Vi hade inte sönder hennes blomkrukor, som Basse och Jocke brukade använda sig av som bus, utan försökte med ett mer snällare bus -- som att stoppa jord och löv i hennes brevlåda. Sa man bus fick man skylla sig själv. Det var Sverige på tidigt 00-tal... och är nog ganska så mycket likadant än idag. I USA existerar inte bus. "Trick or treat" är mest bara en ursäktande fras för att hundra ungar på samma gång håvar in enorma mängder av godis. Men jag hänger inte läpp och tänker inte vara negativ över konsumtionen. Det är ju kul!

Under söndagens Halloweenförberedelser här i Concord tvingade Sam mig att först klä ut mig till en "princess fairy" som resulterade i, tja, see for yourselves. Den utstyrseln byttes sedan ut mot en mildare häxutstyrsel, haha. Då jag glömde min hatt i bilen när vi var på två olika Halloween fester trodde majoriteten att jag var någon ur Harry Potter eller döden med sin lie. Efter två stopp på festerna var det dags för den årliga rundan. Jag är stunned. Amerikanarna kan verkligen! Vissa hus måste spenderat minst två dagar på sina dekorationer. Levande Einstens och häxor som pratade, begravda varelser, rök, strobe-lights, människor hängande i kokonger och för att inte förglömma -- folk som satte på sin egen act för denna kväll. Jag bara gick och log. Det är någonting magiskt över den här kvällen i det här landet. Nästan lika magiskt som när jag klev i ett hål täckt av löv och vrickade foten. Då vaknade jag upp igen. Något måste ju vara horrifying också. ;-)


Princess fairy right heeere!