Linda Åberg

Söta och assköna Cecilie inne på TGI Friday's!
(Hon berättade en helt sjuk historia för mig som jag ska dela med mig av när jag inte är lika trött)


Meee och matiiiii


Vï åt en underbar vaniljkaka till efterrätt!

En småfinurlig upptäckt som jag hakat på. Vad är detta?
Jag upptäckte att mina tyska vänner Maria, Conny och sedan också Johan samlade på 25 cent's myntet, dvs american quarters. Varje stat har en egen quarter med sitt statnamn och associerande motiv på myntet. Det finns alltså femtio stycken att hitta på och en del kan vara riktigt tricky att få tag på. Självklart ser jag som bor i Massachusetts massor av New Hampshire och Maine quarters medans exempelvis New Mexico inte är den vanliga växeln att få tillbaka. Med risk för att låta jobbigt nerdy. Men det är småkul alltså, att kika igenom sin växel som en femåring efter godishalsband. För att göra det hela lite mer kreativt ska jag sätta upp alla mynten på en liten USA-karta och försöka samla på mig alla under året! Jag har redan 11 stycken! Och ja... jag vet att man kan köpa myntsamlingen. Men halva tjusningen är att leta. Nu ska jag lägga mig efter denna busy day i regnet och hoppas på att drömma om var jag kan hitta ett Arizona mynt. Natti. 

De flesta av er vet säkert att jag är BIG on Twilight. Helt galet big. Nästa hysteriskt. Det konstiga är... jag packade med mig Breaking Dawn i resväskan från Sverige, sista delen i serien för er som inte är... ehm... insatta. Hade ungefär en tredjedel kvar av boken men jag har inte rört den sen jag kom hit. Inte ens öppnat den. Och det är inte för att jag inte haft tid att läsa... konstigt. Det har gått så långt att jag inte ens minns vad som hände när jag slutade läsa. Hmm. Meningen med detta inlägg var dock annorlunda.
Jag tänkte announca för alla er som läser att den första trailern för tredje filmen i raden av fyra (eller fem), Eclipse, kommer att släppas den 12'e mars eller tidigare. Filmen har världspremiär 30'e juni. Den här boken är den bästa av dem alla och innehåller mest story så långt jag tycker så jag tror stenhårt på att Eclipse kommer knocka både New Moon och Twilight. Tills den första trailern kommer, hittade jag en bra fan-made one. Den är värd en titt för er som är intresserade!

Det spöregnar även idag... och då menar jag spöregnar. Dropparna är större så man har ungefär fått ett glas vatten över sig efter fem droppar. Men det är lite småroligt att uppleva de amerikanska väderväxlingarna, det är väldigt mycket mer extremt än hemma så det är väl en liten upplevelse. Även om jag hatar regn. Vad jag vet ska Boston inte vara så överdrivet regnigt. Förutom förra juni då det regnade konstant i en månad. Kallt och blött... inte min grej. Alls.

Vaknade imorse efter den lilla sömn jag lyckades skona från hosta. Rutiner... och efter ha pratat med bästa BFF skulle jag fixa till mig lite för att se någorlunda respektabel ut innan jag gav mig ut på the roads of Concord. För stunden glömde jag bort att jag ibland har en jävla otur. Klick klick på lampan. Lysena har gått. Jaha. Så var det med det sminket...
Åkte och träffade Johan på Starbucks... alltid lika trevligt! Riktigt roligt att sitta och kommentera folks frisyrer på svenska och amerikanerna sitter och kollar på en som man vore dum. Det rekommenderar jag starkt. Hahaha. Sprang i regnet och postade vykort till världens sötaste mormor! Någon annan som vill ha en bild på Concord? Det var inte så dyrt att skicka alls. Hihihi. Även om korten på Concord är ganska tråkiga. Kanske borde göra ett eget vettja!

Nu sitter jag här hemma och ska städa lite innan jag börjar jobba igen... jobbar hela kvällen! Så. Till del två av min otur. Lysena har inte bara gått i badrummet. Jag har lyckats slagit ut all power berättade vår handyman Bobby. Hur jag nu lyckats med det. Mörk dusch tills en elektriker kan komma. Detta blir en ny erfarenhet...

Gossip Girl börjar om någon vecka igen. Wait is over! Favorite show. Tillsammans med några till. Jag kanske borde skriva ett djupt inlägg om hur alla serier berör mig på olika sätt. Eller om det är något jag ska bespara er. Vi får se om jag får tråkigt någon dag.

Jag kan fortfarande inte sova så jag tänkte tipsa er om en film jag är säker på att jag kommer gå och se. Remember Me. Robert Pattinson stars... kan det bli bättre? Dessutom får han äntligen visa vad han går för. Som jag sa till Robin; rollen som Edward Cullen skulle inte ens ge George Clooney en Oscar. Inget ont om Edward Cullen... bara det att rollen är begränsad. Han är uptight, artig och gammeldags. Här får äntligen Pattinson lite andrum. Jaja... ska inte go all blabby. Titta bara. Underbart vackert...

 

Tyvärr kom jag inte på någon poetisk rubrik så här på morgonkvisten. Jag kan inte sova... jag är förkyld. Vilket för mig inte innebär små snifflings eller förkylningsljud. Nej. När jag, Linda Åberg, är förkyld låter jag som en hel karl som inte fått sin middag tre dagar i rad. Jag låter iförsig också som en gris ibland. Det jag ville komma till är att jag är hemskt irriterande. Även för mig själv! Igår morse hade jag sovmorgon men vaknar självklart av en gudars jävla torrhostattack kl. 06.00 på morgonen... sucks like... suck. Men - här kommer en liten uppdatering av de två dagarnas senaste händelser.

Igår var det dags för mig och GPS'en att teama up och hämta Sam i skolan och köra henne till hennes årliga läkar check-up i Lexington. Det var lättare än jag trodde. Jag börjar bli van med amerikanarnas driving pace, dvs, det gäller att ta för sig. Gör du inte det kommer du bli stående vid en STOP-sign i tio minuter. Oftast har man större mariginaler än man tror. Sooo... det var en jävla sur sjuksköterska som tog hand om oss först. Och sedan en sjuuuukt trevlig läkare som tog hand om Sammy. Varför är det alltid så? Sjuksköterskorna sliter arslet av sig. Typ. På kvällen gick hela familjen ut och firade mig lite försenat på Colonial Inn. Det var underbart att få sig en riktig steak och mash potatoes. Jag fick väääärldens gulligaste gratulationskort av hela familjen. Alla barnen hade gjort egna ursöta och sedan fick jag även ett köpt jättefint. Jag fick två helt fantastiska presenter; ett halsband från St. John's där de varit på semester (en silversköldpadda vars ben rör sig) och sedan ett presentkort på Bloomindale's för 200 dollar! 200 dollar! Dessutom fick jag en så fantastiskt vacker blomgrupp. Så otroligt gulliga och generösa... min hostfamilj.

Idag har det regnat otroligt hårda droppar hela dagen. Det är något på sne med regndropparna här alltså. De är hårda och stora (hahaha). Och så regnar det fort och hela dagen. (hahaha... vet inte om någon fattar mitt lilla skämt där). Såå... vi har fått en liten vattenläcka i källaren. Lyckligtvis är det inte i mitt rum utan längre bort. Kul jul om det varit mitt rum. Allt elektroniskt.... KAPUUUUSHHH
På kvällskvisten jobbade jag och hämtade Sammy på hennes gymnastics i Acton. På vägen hem skulle vi tanka. Tilläggas bör att jag aldrig tankat i hela mitt liv. Hahaha... det är papis jobb det. Som tur var hade denna station full service och en snäll kille i 40-års åldern gjorde det åt mig. Mitt enda smärre downfall med denna tankning var att vi började prata och efter ett tag poppas frågan "So, is that your daughter?" MAAAAAAN!!! Ser jag ut som minst 26-27 eller? Vad är detta? Måste jag gå och köpa Olay Anti-age nu? Jag mumlade "No... I'm the au pair" och körde iväg på den mörka och regnfyllda vägen. Jeez...

Mina blommor och presentpåse


En av mina byråer just nu... födelsedagspresenter dominerar!

Sitter här mitt i natten i min favoritkofta och käkar Werthers original... klickar in på Arbetarbladet för att uppdatera min relation med my good old hometown och vad ser jag. EN GUL BUSS? Med rubriken något i stil med "Stadsbussarna tar över". Tydligen skall dessa stadsbussar ta över... något strunt från Östersund som kommer och klampar in i sommar och swipar X-trafik ur bilden. I alla dessa år som jag suttit på X-trafik bussar... mina minnen sträcker sig från sju års ålder med mamma när jag åkte gratis, till pinsamma fyllor, till stallet i Valbo... till vanliga grå, regninga dagar till skolan. Min 3'a och jag hänger ihop. Jag vet inte om jag gillar det här. Min approval sitter en bit in i magsäcken.

Det är tydligen denna som ska agera lokaltrafik åt mig när jag kommer hem...

Då det finns risk för att jag gör världens utsvävning eftersom jag lyckats fått den skrivpersonligheten ska jag återigen lova något jag inte kommer hålla i början av ett inlägg. Jag ska hålla det kort. Hahaha. Som de flesta av er kanske redan vet så tog jag och Madde en weekend upp till Kanada och Montreal i helgen då vi båda var helt lediga! Ni som inte gillar långa inlägg... kolla bort. Det här inlägget blir mil med text och bilder. Kanske.

Fredag: Efter en småtaskig Egg Mc'Muffin frukost satte vi oss på det kända amerikanska färdmedlet Greyhound Bus. Även om jag redan var pissed off när jag klev på bussen på grund av allt tjafs jag haft med dem veckan tidigare kunde jag inte låta bli att le lite för mig själv - Greyhound. Det är liksom... ja. Jag har åkt Greyhound! Eller något. Anyway. Bussen var knappt halvfull så jag smög bakåt för att sussa lite. Eftersom jag och Madde båda har varit helt otroligt satans förkylda tänkte vi minka risken för att någon skulle väcka den andra med snarkningar så mycket som möjligt... Efter runt sju timmar i den ganska obekväma bussen var vi vid Canada Borders. Jaha... ja. Jag ska väl visa mina papper och eventuellt få frågan "What's your trips purpose?" eller något liknande halvvänligt. Trodde jag. Den där jävla kanadensaren var fan tagen ur zoo. Jävla pälshuvve! Han hade inte en fråga. Snarare hundra. Det gick så långt att han frågade "But why.... why is Canada so attractive?" Hade bara lust att ta handväskan och göra en riktig tantslap på honom. Till sist tryckte han motvilligt ner godkänd stämpeln så jag fick sätta ner arslet på bussen igen. Sur och jävlig sov jag sista timmen in till Montreal men kunde inte låta bli att le när vi kom in i staden. Montreal är en stad ni måste skriva upp på era "to see" listor. Den är annorlunda. Stor men full av europeisk charm. Ett vackrare mindre New York?

Efter ännu mer tjafs som vi hade med bokningen på Grand Plaza fick vi äntligen komma upp till vårat underbara rum med den bästa viewen jag någonsin haft. Snabbt gjorde vi oss iordning, tog en taxi och hamnade lite motvilligt på ett hamburgehak i centrala Montreal. Dock träffade vi hur mycket folk som helst! Det var bara att visa nunan ute på gatan och så fick man kompisar... vi träffade en svensk tjej! Hur sjukt? Hon var från Uppsala och pluggade här i Montreal och ville ha med oss med hennes kompisar till ett event med battle of DJ's. Jag och Madde var lite knäppa och gick tillbaka till kanadensarna vi träffat innan och gick upp till klubben Ballroom. Proppfullt, härlig stämning och sjukt billiga drinkar... smakade den godaste Cosmopolitan på länge för endast 7,50 kanadensiska dollar som är ca 50 svenska kronor. INGENTING!!! Kvällen fortsatte med roliga möten. Mycket fransmän och kanadensare. Till slut gjorde mina fötter så ont att jag tog en taxi hem före Madde och fick för mig på fyllan att gå och ta ut pengar ur en annan bankomat eftersom mitt kort inte fungerade på ATM-maskiner. Jag ska alltid ställa till det i "Fuck My Life" situationer. Hotellkillen säger åt mig directions jag inte fattar och jag går 1 km i mina förjävligt onda fötter åt helt fel håll. Det hela slutar med att den snälla receptionisten följer med mig... typ hundra meter åt ett annat håll! Hahaha. Lite trött var han allt på mig.

Lördag: Tvingade upp Madde vid tolvtiden för att gå och handla frukost på en lokal mataffär. Bara det är en upplevelse. Det blev frukost och bara slappt på hotellrummet... jag plågade Madde med att ha på OS på tv'n också. Hahaha. Vid fyra-tiden gick vi ner i handdukar för att bada i poolen som Grand Plaza hade. De hade även gym... så jag sprang lite på rullbandet i handduken. Fint så! När vi väl kom till poolen upptäckte vi att det var lite mellanöstern killar i poolen som bara verkade obehagliga så det blir inte en alltför lång vända i poolen. Till vår lycka upptäckte vi att de hade bastu! Hihihi. Bastu! Vi tog en del pinsamma kort därinne och sen somnade vi (!) där i två timmar... haha. Livet är hårt.

Lördag kväll bad vi mannen vi tjafsade så mycket med i receptionen om att ge oss ett bra ställe med italienskt käk. Han gav oss en karta till La Academié där man tog med sitt eget vin. Jag tröstade min svenska systemålder genom att gå och köpa vin på affären vägg i vägg... maten var underbar och vi hade grymt kul efter den flaskan med vitt. Hahaha. Ska inte ens nämna alla samtalsämnen. Sedan satt vi och fnittrade i taxin till La Rue St. Denis. Slapp kön och kom in gratis på Rouge, tror jag det hette, där det var packat - minst sagt. Vi träffade en kille från North Carolina som jag pratade en del med. Han berättade om massa städer jag inte hört namnet på. Men jag var intresserad av vad han hade att säga... vill ju se södern på min semestermånad. Han var trevlig. Tråkigt att jag inte minns vad han hette. Mike eller Bryan tror jag. När vi fick nog av Rouge gick vi ner på gatan och träffade på några fransmän vi pratade med i en timme och tog sedan en taxi hem.

Söndag: Bestod i princip av att jag sa hej då till Madde som skulle vidare och hälsa på sin brevvän i Toronto, för att själv sätta mig på bussen tillbaka till Boston. Den bussresan bestod ungefär av två tyska tjejer som skrattade otrevligt mycket bredvid mig i en timme. Sedan en kvinna vid borderlinen som bara kollade i mina papper och sa att jag var "all set". Tack. Sedan en man som frågade "What was that language you were speaking on the phone?". Sedan en kvinna som satt med sin laptop bredvid mig så pass att jag fick trycka ihop mig som en halv pygmé. Japp. Fulla människor på North Station och sedan finally hemgång... möttes av världens sötaste Sammy. Allihopa var bruna och fina efter deras utomlandsresa. Hihi. Anyhow... nedan följer bilder.

Hotellutsikten


Madde och de underbara hotellsängarna


Kanadensare som också var från Ungern och jag och Madde... hi hi hi


Sherbrooke, Montreal


Working out... i en handduk


Madde knew the deal


Redo för utgång!


La Acadmié


Madde!

Kortfattat: En underbart rolig weekend! Montreal är ett ställe jag inte varit på för sista gången. Skulle kunna gå in närmare på hur Kanada starkt påminner om Sverige. Men for now är jag för trött för det i mitt Bostonian land...

På denna bild ser ni min egenbeklädda f.d skolåda som numera figurerar som inspirationslåda. Behåller reseguider, kartor, biljetter etc. Man kan antingen öppna lådan för att inspireras vid grå dagar, eller bara öppna för att minnas. Tar credit för att vara kreativ, hihi. Ovanpå ser ni (lite halvt) en söt liten blå skål där jag ska lägga undan en summa av varje veckolön till den 13'e resemånaden. Har lite planer på den månaden jag tänkte dela med mig av snart... :) Så anyway: lådan fungerar som inspiration och lilla blå skålen som morot... i alla fall när den kommer innehålla pengar. När.


Ett paket kom idag! Min kära mamma hade skickat en superfin tröja, stilren och skön till vardags. Samt min favoritchoklad (ingen kan ha gått miste om den nu, haha) och Ahlgrens bilar. Fick även pengar på min födelsedag av världens bästa mamma & pappa! Älskade lilla mormor hade också skickat med pengar... hon är för söt hon. Jag lovar att jag ska skicka vykort i dagarna, mormor. Ett med Concord på. Valmöjligheterna är två: antingen ett tråkigt townfoto eller så står det något i stil med "Historic Concord". Vad tror du hon vill ha, mami?


Äntligen en egentagen bild från Route 2 intill Boston från väst. Först är man ute i buschen for real alltså. Och helt plötsligt kör man förbi en mormonkyrka och en smärre kulle och sen... ser man en fantastisk skyline. Det är svårt att få skylinen större tyvärr då den försvinner länge fram som ni ser. Men ändå... it's Boston.


Madde capturar mig inne i Harvard Sq. där jag tar mig an en känd Harvard profils fot som uppenbarligen blivit gul för att alla tar på den när de tar kort. Varför? Mannens fot är supposed att ge dig lycka i karriären för hela livet framåt...


In the state of Vermont på väg till Montreal i Greyhoundbussen.

Jag har så mycket jag känner just nu...
På min bussresa från Montreal som varade i endast åtta timmar fick jag tyvärr eller också gladeligen tid att sitta själv med mina runtskramlande tankar. Gamla starka minnen som väller upp, jobbiga eller också vackra tankar som snurrar runt... alldeles för starka känslor jag faktiskt inte vet hur jag ska kunna förmedla i endast ord här på bloggen. Saknad. Kärlek. Vänskap. Starka band helt enkelt. Fåniga små drömmar när jag nickade till i bussen om att alla minns mig som försvunnen. Ni ser... det kommer inget vettigt av dessa ord - inget sammanhang. Då antar jag att jag ändå lyckats förmedla mig till sist ändå efter några förvirrande meningar, för det är precis så jag känner, ett helt skepp av olika känslor lastat till max. Jag låter det stanna i mitten mellan ledsamhet och glädje... det är så här... vackert. Jag ger mig själv rättigheten att säga att jag är en varm person som inte tappar band så lätt. Alla ni där hemma finns med mig varje dag, i varje steg. Jag vill bli erfarenheter rikare, jag ser världen från en nytt perspektiv och jag blir en starkare person. Men... jag vet var mitt hem finns och vilka människor jag inte släpper taget om för alla pengar, rikedom och annan lycka i hela världen. Ni är mig.
Så! Nu har jag pressat ut tankarna till max. Känns som hjärnan är vikt på mitten så här mitt i natten. Bjuder er på några fler inlägg på grund av min abscence i några dagar. Måste bjuda till ibland. Jag går på Ahlgrens bilar som mamma har skickat...

Hittade på en störtrolig applikation på facebook som Jolle tipsade om. Hahaha. För oss avatarbesatta är det rätt roligt. Är ni rastlösa eller slösar bara på tiden i onödan som mig så; http://www.avatarizeyourself.com/ Freeent. Ser ni att det är jag? Lite mer blå ju bara... inga konstigheter

Inför ca 7,5 timmars bussresa upp till Montreal som går av stapeln kl. 10.00 imorrnbitti. Haha. Vi har shoppat i Lechmere halva kvällen och sedan käkat på Bertucci's i Porter Square. Vägg i vägg med hormonella collegepojkar... hahaha. Högljudda. Var som jag sa till Madde... "det känns som att jag är i Borgis matsal igen". Har numera en nyinhandlad blå jättesöt bikini, en halsduk... och en plånbok som jag letat efter i typ hundra år.

Vi är sega båda två. Madde försöker få med sig en veckas packning nu efter att ha suttit och läst citat från sidan "Fuck My Life" och jag ligger på golvet och fnissar. Slow. Men vi ska komma upp imorrn... Kanada. Will be a blast. Jag som för inte så längesedan klagade på kanadensare. Lovar att ge er en full review på hur de är... och var helgen tar oss! Puss


Montreal

Lite bilder fran mitt och Marias besok pa Walden Pond utanfor Concord; (SNOW GOT BACK.... ARGHH)


 

20 idag!

Boston - Maine
Här ser vi Agganis Arena där de spelade... stor arena och myckelt folk!

Hahaha. Jag snörper med munnen och Johan är glad.


Johan säger att detta är frimurarnas Grand Lodge i Massachusetts. Vad nu det betyder.


Johans nya cykel.

Jag försöker vara lika duktig som Johan på att sitta på cykelfan.

Något annat lite småkul som hände under lördagen... jag och Johan går på gatan inne i Boston. Plötsligt.
Johan: "Fan, såg du hur han spanade in dig!"
Jag: "Va, gjorde han? Märkte jag inte alls..."
- 20 sekunders tystnad -
Jag: "Aamen... var han snygg då?"
Johan: "Asså nej, fan heller. Han såg ut som en tjockis med ett köttbullehuvud avhugget på mitten."
Jag: "Ja... jaha."

Förlåt för den missade uppdateringen igår, jag var för trött för att lyckas knåpa ihop något läsvärdigt åt er. So.... here I am. Jag sitter som en liten zigenare men ett ihoppackat knyte inför veckans gypsylife on the road. Knytet är en hyfsat stor svart resväska. Men jag vill alltid vara dramatisk.

Kommer vara i helgen hos Johan i Watertown! Ska bli jätteroligt... hihi. Vi har lite olika grejer inplanerade men antar att det blir mycket Boston och så är vi inbjudna till hans framtida handbollslags lagfest. Haha. Hej hej.... här är jag. Från Sverige.

Nästa vecka åker jag tillbaka till Concord men bor inte hemma eftersom min familj är utomlands, istället efter många om och men om var min stackars lilla själ ska få en sovplats så blev det hos gulliga Maria och Conny, tyska och österrikiska au pairer som är snälla nog att bjuda in mig! Gulliga tjejer till tusen. På tisdag, 16'e februari, kanske några av er också har lite småkoll på att jag inte kommer vara tonåring längre. Det är min födelsedag och jag blir 20 år... känns... konstigt. Antar att vi ska göra något roligt, kanske cheesecake factory. Jag har giftcard där plus att jag gärna vill smälla i mig de där omtalade cheesekakorna... hahaha.

Och på freeeeeedag. Fredag. Då tar jag återigen mitt lilla knyte och möter upp Madde på South Station (eller så sover jag hos henne i Cambridge på torsdagen... we'll see) för att åka inträngda i en Greyhound upp till Montreal i Kanada. Det ska bli helt otroligt kul. Min värdmamma berättade för mig att Montreal tydligen ska vara en av världens vackraste städer, speciellt på vintern också. Hur många städer är fina på vintern liksom? Förutom när det ligger snö på granar så tycker jag vintern är... yuck. Dit stannar vi tills söndag då jag sätter mig och trängs på Greyhounden hem också.

Nu måste jag springa upp, vi ska hämta kidsen at school och sen släpper min underbara värdfamilj av mig i Watertown hos Joeehan. Kommer sakna dem alla fyra. Jag tar inte med mig min dator, utan den kommer stanna här hemma. Dock kommer jag sno alla andras datorer för att hålla er uppdaterade. Jag har ett important mission idag också. Lösa skiten med biljetten till bussen hem från Montreal som jag inte kan få hem i brevlådan, eftersom att min familj har posten on hold när de är borta. Jag kommer helt ärligt bli ett freak om jag inte får min biljett... eller rättare sagt att de gör så att jag inte kan hämta ut den på South Station. Åh suck... for one: jag gillar inte att argumentera ilsket med folk. For two: Jag gillar ännu mindre att argumentera ilsket med folk på ENGELSKA. Men. Always look on the bright side of life. Enjoy the little things. Vi hörs snart, det lovar jag!

Åh... just det. Ännu en liten till oturshändelse som blessed my life igår. Det skulle bli Dear John med Maria och Conny i Burlington. Det blev Dear No John. Projektorn bröt sönder och skulle ta en timme att laga minst, så vi gick och fick pengarna tillbaka plus en biobiljett. Robin, tar det en timme att laga den där skiten???



Montreal Skyline

Skratta eller gråta?
You tell me.

Enda sedan igår och imorse har det hetsats frenetiskt på NECN (New England's news station) om att Boston skulle ligga "in the eye of the upcoming snowstorm". Jahapp. Gött. Då väntar vi in detta oväder och låtsas att vi är med i en katastroffilm... konserverna och ficklampan redo. Dagen gick och jag arbetade i ett grått lugn utanför. Klockan började pallra sig mot fem och min hostmamma åkte ut och handlade medans jag hjälpte Sammy med hennes Valetine cards, Michaela med hennes Silly Potty och Jack när han ville att jag skulle öppna klubbor åt honom. Snön kommer.... sure... det blåser och det är stora flingor men tre timmar senare är det över. Hur mycket snö har fallit till marken? Tja.... en feet?

Jag visste inte om jag skulle skratta eller storböla. Denna "alert" tjohejsan som gjorde att de stängde vissa skolor för dagen var inte mer än en nästan mindre än en regular snöig dag hemma i Gävle. Vafan! Shelagh förklarade sedan också för mig att det är lite köpjippo över det hela, att alla ska skynda sig till affärerna och spendera innan stormen når dem. Hmmpf. Well well well... hur länge kommer amerikanarna köpa storm alerts då, eller rättare sagt hur länge har de köpt dem? Och vad händer när det är for real? The little boy who cried wolf?

Gävle Hemlingbybacke efter några dagars snö. Hit ska jag skeppa (eventuellt deportera) de fjantiga amerikanerna som tycker att 15 cm snö är snöstorm och skickar ut en alert på nyheterna... Fan. Snöstormar ska tas på allvar. Jag antar att jag är svensk och inte förstår mig på PR.

Alla som känner mig vet att jag är world's biggest Twilight fan. Kanske inte lika besatt som de som sitter och gör reaktionsvideor till nya trailers som kommer ut på youtube, men nästan så pass... jag älskar historien och det vackra. Den egentligen enkla historian som ändå förklarar hur kärlek kan vara så svårt och begränsat på så många sätt. Hur det är en lång och evigt bumpy road. Hur något så enkelt kan vara så komplicerat och unreacheable. Well... you get it. Jag är en sucker för Twilight. Alla böcker och båda filmerna. Det är Linda Åberg som kommer vara på galapremiären av Eclipse i NYC och stå och småskrika bakom elit-fansen. Jag tänkte tillägna detta inlägg till Robert Pattinson. Även om jag är en liten Taylor Lautner fanbrud av hans charmiga sätt så kan jag inte låta bli att trollbindas av Pattinsons speciella sätt. Han är trollbindade... those eyes... tror han kommer stanna i filmvärlden bra många år framöver.

Å andra sidan: "Edward Cullen is a fictional character and will never love you". Jag höll på att dö av skratt när jag såg på facebook att Robin gått med i den gruppen. Är den inte bra rolig så säg!!! Hahahaha. Den har nog skapats i protest av en stackars pojkkrake som har en flickvän som skriker som posessed när Edward ler lite snett och smeker Bellas kind. 

Han är den där mannen man vill gifta sig med och springa på sommarängar med i vita kläder. Hahahaha. Någon har läst för mycket kärlekshistorier. Just nu sitter jag mitt i natten och låter mig förtrollas... är han inte det vackraste ni sett? Jag är härmed officiellt en Robert Pattinson efterföljare. TayTay... du är utbytt

(Varning för att jag inte kan sluta skriva och gör ett megalångt inlägg)
Jag följde Johans exempel på hans blogg... förresten: ni borde kolla in den om ni får tid över! Han skriver till och med mer witt och mer rolig ironi än mig (http://johanhorvat.blogspot.com). Det jag skulle säga innan jag blev sidetracked efter första meningen på egen hand var att jag sitter här ännu en mörk och stormig natt (japp... det är sant: snöstorm imorgon over all MA) och lyssnar på Enya. Den kvinnan är ju underbar! Alltid går mina tankar tillbaka till mig själv som en liten flicka... jag vet inte vad det är. Som Johan sa: jag har inte en blekaste om vad hon oftast sjunger när hon blandar in alvspråk och annat roligt tjafs men det är vackert och för tankarna tillbaka till den enkla tiden då ens dag avgjordes efter hur bra Prinsessan Cissi avsnittet var på morgonen. Jag borde inte lyssna för jag känner saknaden starkare av mina människor i mitt Gävle. Men jag kan inte heller sluta... det är som en slags vacker saknad om det makes any sense.

Dagens: jag sov inte bort min lediga förmiddag utan tvättade några laddningar tvätt som för tillfället måste torka i mitt rum för torktumlaren är pajsås! Sedan for jag väg i svarta pärlan (ska börja kalla den för det förnäma namnet) till Concord Center och stämplade lite försenat in min lönecheck för förra veckan och hittade världens sötaste lilla topp som jag visar här nedanför. Eftermiddagen bestod av arbete som innefattade att hjälpa Sammy med hennes Valentine's Day kort. De går verkligen BIG på Valentine här i USA! Alla barn ger kort till alla i sin klass. Jeez... jag gjorde kort till mina bästa vänner och kanske mamma och pappa but that's as far as it goes. Carla kom över lite senare och hjälpte till med middagen eftersom min hostmami var ute på bio. Alltså nog för att jag tycker om mina nyvunna släktingar och vänner väldigt mycket, men Carla, hon är helt amazing! Jag har aldrig mött en liknande tjej. Hon är precis som en fairy i sagor (även hennes röst), hon är den mest vänliga, givmilda och engagerade tjej jag någonsin träffat. Jag har aldrig i hela mitt liv mött en sån jävla vacker själ som hon har! Jag självutnämner ofta mig själv till lite av en personkännare men alltså hon har en gloria runt sig på något sätt. Efter middagen satt hon och jag pratade mellan allt mellan himmel och jord... vädret i Kenya, om The City och Desperate Housewives och den berömda dansskolan Julliard i NYC där hon var en av 10 (!) som blev antagen hennes freshman year i college.

I SAY CANADA!
YOU SAY WHAAAT?
Mhmm. Madde, från my hometown, som jag tidigare berättade är au pair i Cambridge... well, hon drar med mig till Montreal och Kanada nästa fredag! Vi ska sitta intryckta i en Greyhound i 7 timmar men hur mer amerikanskt kan det bli? Ska bli fantastiskt roligt att få se Montreal och KANADA. Ett helt nytt land, dude!!! Sidbonus: jag får beställa vad jag vill på krogen och tvingas inte att ha två stora kryss på händerna och beställa in juice. Nämnde jag att det är 18 år som hemma i Sverige? Ska bli fantastiskt kul. Dock råkade jag ju återigen anlita mina klumpgener när vi beställde bussbiljetterna över internet.
För det första: På dessa bussresor är jag Mr. Linda Aberg
För det andra: Jag ska hämta ut ditbiljetten på South Station i Boston. Jag ska vänta på att hembiljetten dimper ner i brevlådan här hemma i Concord (där jag inte ens bor nästa vecka).
Starkt jobbat. Tur att amerikaner är trevliga. Jag ringde Grey Hound på deras huvudkontor i Dallas och blev framkopplad till en sjukt trevlig kille som fnissade och sa att det inte gjorde något med the Mr. part. Dock blir jag tvungen att hämta en biljett i Boston och en hemma i Concord men det löser sig genom den finurliga uppfinningen bilen. Tack.

Montreal, Quebec - Kanada

Idag fick jag också världens sötaste överraskning hem till brevlådan! Min hostmamma kom och la ett stort paket från Svenska Posten i Sverige i armarna på mig. Världens gulligaste Elajn och Carro hade skickat en 20-års födelsdedagspresent i förskott med posten overseas hela vägen till mig. Paketet innehöll till min stora glädje hela FYRA Marabou Sensation: Yoghurt Raspberry och jag höll på att go nuts över mina glädjeskutt! Alla mina nära vet hur jag cravar efter den chokladen... en ligger redan gömd i magen tjejer! Hahahaha. Jag fick även underbar present som var ett jättesött fotoalbum på vår sjukt galna resa till Alanya i höstas. Fick så otroligt goda skratt av att kika igenom albumt med alla galna bilder. Tack så hemskt mycket sötnosar! <3 Ni anar inte vad det betyder för mig... ni gjorde min dag och mer därtill. <333 Snart ses vi!

Här är mitt senaste fynd. En jättesöt cremebrun topp med brodyrer. Hittade på denna guldklimp i "The Grasshopper Shop" i Concord. Trots att priset var det enda som inte var som hittat, köpte jag den. Den skrek på mig, helt enkelt. I'll tell you something: det är INTE billigt i Concord och idag berättade även Carla för mig att New England och de stora städerna här (NY, Boston, Philly) är de dyraste städerna i hela USA. Ville jag ha cheap cheap skulle jag flytta till Louisiana, Georgia, Tenessee eller Kansas. Haha, will do. Den stora frågan återstar; skulle jag fylla en redneck's stövlar tillräckligt bra?

Sitter mitt i natten (jag är tönt som måste vara uppe sent bara för att jag har sovmorgon) och lyssnar på min nya poppiga och glada favorit Hey Soul Sister med Train. Den borde ny lyssna in på spotten. Just det mami. Du loggar väl in åt mig var 14'e dag? Det sista jag vill är att min musikkälla ska dö. Då dör min kreativitet, måste alltid lyssna på musik så fort jag skriver något = bloggen. Äsch... vi skippar dagen. Har två småfula videologgar med en där jag pratar om dagen och en som jag hittade sen tidigare där jag bevisar att jag vissteeee kan prata skånska. Johan vet inte vad han pratar om! Skåning ut i fingerspetsarna. Hahaha. Godnatt sötpluppaaaar, här har vi någon som saknar er alla. Hur är Gävle mot er? Snöigt? Hahaha. Ska dock inte vara dryg... på onsdag ska snön dingla ner här i New England också. Bummer!!!

Denna helg kantas av ett stort och härligt birthdayparty i Concord för supersöta Sammy som fyller 9 år. Idag har den största delen av firandet ägt rum då halva hennes klass bestående av små söta tjejer kom hit för att fira. Min morgon började dock med att blåsa upp ballonger som endast skulle vara till för ungarna att ha kul med att smälla senare på kvällen. Yay. Jag blev ju helt sjukt light i huvvet efter att ha suttit och blåsit upp 30 ballonger. Jag har lungor, men det var inte mycket syre kvar i kroppen efter det där inte. Hahaha. Kunde inte ens stå upp. Sen tog jag lite helium också. Det var mycket roligt. Jag skrattade åt mig själv. 

Oncle Keith kom förbi och tog med oss till DeCordova, ett häftigt museum med skulpturer och målningar som ligger i Lincoln. Det roligaste var nästan när han hela tiden är så nyfiken om "The Burnt Down Goat". Hahaha. Han är så skön...
"So who are these people who burnt it down? Is it okay to do it?"

Sammy's party var det spiontema på så de har haft världens coolaste invitationletters som jag dåligt nog lyckats glömma att ta kort på. Det var i alla fall brev där det stod "TOP SECRET" på och som innehöll brev i spiontema. De går verkligen all in i USA när det gäller födelsedagar! Verkligt kul att få vara med och uppleva den här delen av den amerikanska kulturen. Under vissa parts av firandet kände jag mig verkligen som i en livs levande AFV homevideo.

På eftermiddagen rantade alla spion-brudar in och vi tog dem i tre olika bilar till Burlington för att se filmen The Spy Next Door. Den här biografen var den häftigaste jag sett hittils! Tror det är hit jag ska tvinga Johan och Hannah för Dear John. Filmen var ganska lame med Jackie Chan i huvudrollen men jag förstår att barn tycker den är rolig. Jag som är en sådan sjukt lättroad person kände mig nästan som en "svår europé" när alla inne i biosalongen, utom jag, skrattade. Och då inkluderar jag vuxna människor.

Sedan hämtade jag de fem pizzorna vi skulle ha till alla 16 tjejer inne på Sorrento´s i Concord och blev aningen utstirrad av en fullsatt restaurang. Jag skulle inte ha alla själv okej. Men jag var nöjd med att inte ramla och få dem på mig så jag gjorde inget kaxigt. Haha. Efter pizzatime var det dags för en helt underbar birthdaycake som jag skulle tagit kort på om det inte varit för att mitt kamerabatteri dött (bra Linda). Piñata och spionövningar och presentöppning. En underbar lördag med mycket att göra men ändå väldigt rolig.

Tillsammans med min hostmami, Teri och Carla höll vi koll på alla ungar från 3 pm - 9 pm. Och nu har Sammy och hennes närmsta vänner sleepover och springer och härjar så lekrummet ser ut som att det infunnit sig en jordbävning, hahaha. Men jag tycker att det är så det ska vara.

Carla är nog den mest otroliga och mest inspirerande människa jag mött här i USA. Hon jobbar med barn i Kenya och gör sjukt stora insatser borta i Afrika för de stackars hemlösa barnen. Nu ville hon ge mig min födelsedagspresent i förskott eftersom hon snart ska tillbaka och jobba i Kenya och vet ni vad jag får? Ja... allt nedan. Pyjamasbyxor från Lucky, ögonskuggor från Sephora, min älskade signaturdoft Lovely från SJP, vackra designerörhängen, mascaror, Juicy tube läppglanser och en helt underbart fin svart handväska. Som att inte väskan varit nog? Tackade tills jag blev pinsam tror jag. Bjuder i alla fall på några roliga birthdaybilder nedan! Godnatt från MA.

Birthday Balloons


President Obama var en milstolpe i presentletandet under kvällen och uttrycker på denna bild "Way to go Spy girls!!!"


Okej. Är inte det här bara den roligaste piñatan ni sett? Hahaha. Bad guys. Hit them hard.


Underbara Carla gav mig helt fantasiska födelsedagspresenter!

Fixade ihop en liten videologg till er idag. Som jag säger i videon är det väl typ mitt nionde försök. Och på mitt nionde försök ställer jag kameran lodrätt så jag blir sne. Men vi låter det vara en metafor på mitt bloggande. Snett. Hi hi hi. Måste skriva igen om The Lovely Bones trots att jag nämner den i videon. Trollbunden! Så vacker film.

Jag har ändrat min design lite här mitt i natten, alldeles försent trots att jag är ledig imorgon, medans jag sitter och knarkar Possibility med Lykke Li. Det enda som är bra i den meningen är att jag har ändrat min design. Den blev minst sagt tjejig. Men jag vet inte... jag blev ändå nöjd och tänker ha den kvar tills jag kommer på något annat trams. Den visar min personlighet på ett bättre sätt.. blommig och grejer. Är det något jag inte är så är det svart och vit. Och är det något jag gör så är det att se världen ur ett perspektiv som minst sagt inte är svart eller vitt på en endaste kant. Det finns nyanser däremellan. Enough with the deeptalk.

Jag har haft en ganska bra arbetsdag förutom syskonbråket som uppstod till middagen. Men, sånna grejer går bara inte att undvika. Hur var jag själv när jag var liten? Den frågan poppar upp konstant när man märker situationerna som uppstår syskonen emellan. Ska ta och gå igenom allt med mamma hur mitt beteende var. Jag vet att jag vägrade sova själv i mörkret i alla fall. Hahaha. Ville sova med mammsen konstant. Så jag antar att jag inte ska protestera så mycket när lille söta Jack slänger sig på golvet och skriker "I want mommy!" när han ska sova. Det är det som lite är grejen med att vara au pair, efter ett tag ser man verkligen världen i barnens ögon. För mig är det självklart att det bara är att gå och lägga sig och hoppas på att somna inom några minuter utan större rädslor. För en femåring är monster verkliga och att kolla under sängen efter bad guys är bara... nödvändigt.

Vi har sol i Massachusetts och snön ligger knappt kvar. Det ser ut som... typ... mars hemma i Sverige. Så inom månaden tänker jag dra på mig skinnjackan och säga att det är vår. Dock växlar vädret mycket snabbare och extremare här än hemma. Jag och min hostmamma pratade lite om hur vädret är annorlunda här mot för Sverige och hon berättade att somrarna här är konstant varma och även fuktiga. 30+ var vanligt i juli/augusti/september. Frågade även lite om orkaner och tromber och det kan förekomma trots att främsta utberedningsområde är ju såklart södern. Okeeeeeej. Så det var den lektionen. Hahaha. Jag vill ju minst av allt låta formell på den här bloggen.

Ikväll fick jag sluta lite tidigare och begav mig ut i mörkret med jeepen för att träffa Johan på Starbucks inne i centrala Concord (som Johan höll på att dö av skratt när jag sa). Var så grymt härligt att åka i mörkret och ha radion på högsta. Detta var något jag drömde om för ett halvår sen. Var hur mysigt som helst anyway! Johan mobbar mig för min norrländska men förutom det är han en go skåning... hahahaha de har så jävla roliga uttryck också. "Fattig". Vi pratade lite om studenttider och gammal skoltid... fick mig att längta en del hem och minnas gamla skolminnen. Bjuder på lite bilder på en klassisk starbucksmugg, Johans superchokladmix och Johan själv... hihihi hoppas du inte mind Johan. Tyvärr lite suddig för jag glömde blixten. Aj aj aj Linda.

Nu ska jag vara äcklig och gå och lägga mig med fett hår och kolla på Jimmy Fallon. Hoppas allt är bra hemma i Old Svedala Glesbygd som pappa kallar gamla Gävle. Mitt Gävle. När jag kommer hem ska jag fira min hemstad genom att pussa på alla byggnader och springa runt och sjunga med Håkan Hellström i iPoden. Japp... sjukt men sjukt kul. Godnatt!

Concord

*1 Jag har blivit blondin och gjort hårförlängning. Det var svindyrt men när jag vaknade upp imorse på min lediga förmiddag hörde jag min inre röst viska att det var det enda rätta för mig. Så jag tog bilen in till Concord och satte mig på en dyr frisérsalong och kirrade blondt rufs... och lite hårförlängning på det! Fint va?

*2 Jag lånade Sammys trovärdiga peruk.

Så är the deal.
Jag har varit över här i Concord/Boston/MA, på andra sidan atlanten i en månad precis. Jag vet inte riktigt hur jag ska put it för att ni ska få en bra förklaring för exakt hur jag känner, för det är något jag inte kan få ner i ord. Utan att gå ner djupt där jag babblar om saker som inte är så intressanta så kan jag säga att jag trivs med det amerikanska livet och jag börjar passa in helt okej. Det finns stunder då jag stannar upp och tänker att jag ännu är inuti en lång, lång dröm... en dröm som är helt overkligt rolig men också en dröm som testar mig till den yttersta gränsen om och om igen. Jag har roligt och skrattar, jag har lärt känna nya härliga människor, jag har redan sett en fair share av USA och familjen har redan en plats i hjärtat. Men det finns också de där stunderna då en tanke för mycket på enstaka personer och platser hemma blir för mycket och det känns som någon tömt mig upp och ner på alla känslor jag har och så jag sitter kvar, utan personlighet och stirrar rakt ut mot inget. De känslorna går över efter några minuter... så. I'm doing good! Jag trivs och klarar det här bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. Ni som funderar att åka som au pairer eller är på väg: underskatta inte er förmåga att klara er i ett nytt land själv utan era nära och kära hemifrån. Innan jag åkte var 2½ vecka det mesta jag varit hemifrån... Saknad är något det inte går att rymma ifrån, men det går att hantera.

So. Vad menas med rubriken?
Efter morgonens två jobbtimmar så skulle jag följa med min söta värdmammi in till Boston för att ... spendera? Hah. Jag står och väntar på henne och är på väg att hoppa in på passagerarsidan då jag antog att försäkringen fortfarande inte var igenom. Min värdmamma kommer glatt småhoppandes "Hey you! You are DRIVING into Boston today!" aaaaahhh.... ehhhh.... jeeeeez. Mitt ansiktsuttryck var nog AFV material i den stunden. Köra? In? Till? Boston? Nog för att jag var beredd på att klara av trafiken runt Concord osv men Boston. Jag har aldrig rört en fil inuti Stockholm och nu skulle jag in till Boston där det bara bor några fler miljoner? Plus det faktum att jag gärna ville bevisa att jag är en säker förare. Tro det eller ej: det gick bra! Jag tror att jag aldrig kört så bra i hela mitt liv. Bilen är en grymt fin svart jeep, men utan flak så den är lite mer hummeraktig. Å andra sidan är den ett stort monster när det gäller parkering. Så det är väl där träningen ligger... manövrering.

Köpte mest vanliga grejer inne i Boston förutom en tjocktröja med Bostontryck på. Måste ju bekänna färg ibland (eller så vill jag bara ha en anledning att inte sätta på mig obekväma tighta korviga tröjor). Det blev ett brunt skärp som får efterträda min förlust av mitt favoritskärp i Turkiet, haha, och också ett par vanliga svarta leggings.
Ikväll har jag haft en underbara arbetstimmar. See, jag satt och hjälpte tjejerna med matteläxan. Det fick mig att gå tillbaka till tiden då jag var bra på matte och inte behövde se mina svidande provresultat i matte B.

Godnatt kära läsare

Boston overview