Linda Åberg

Vaknade vid tolvtiden på första dagen av min lediga helg av att världens sötaste Sammy kom in och sa "This is from Mommy!" med veckans paycheck... gotta love it. Haha. Ska jag vara ärlig tycker jag inte ens att jag är värd den lön jag får. Missförstå mig inte, jag tycker att jag gör ett bra jobb och ungarna och jag är redan som bästa vänner och de redan har en plats i mitt hjärta och så vidare... men... jag känner mig mer som den storasystern jag inte aldrig blev liksom. (No offense mama... gillade att vara ensambarn!) Men för att tala i klarspråk; jag är en i familjen som bara tar ansvar för sina yngre syskon. 200 dollar i veckan för det känns mycket. But... money aint gonna hurt! Lite senare kom hem familjen hem igen och Sammy var jättegullig i sina örhängen, hon har länge varit superexcited över att ta hål i öronen och de senaste dagarna har mitt främsta aim varit att övertyga henne att det inte gör ont att ha hålen.

Åkte in med Commuter Rail (lokaltåget) från Concord in till Boston för att träffa Madeleine som är från Gävle!!! Hon gick på Sörbyskolan samtidigt som mig och har nu varit i au pair i sex månader hos en familj i Cambridge. Det var supertrevligt att träffa Madde! :) Hon kan livet bra här i Boston, vad som är värt att se och göra och så där. Och att få prata Gävle... Vi såg filmen When In Rome och satte oss sedan på ett café i närheten av Boylston där den vackra parken mitt i Boston ligger. Jag köpte alldeles för het choklad och skållade tungan medans personalen småskrattade lite åt att Madde köpte en apelsin... det såg rätt roligt ut när hon köpte den. En ensam apelsin. Haha... det är min humor det. Anyways, en trevlig och mysig kväll!

Sedan började det jag kallar mitt livs utmaning.
23.20
Jag har ca 10 minuter på mig att ta gröna linjens riktning på tunnelbanan i fyra stopp tillbaka från Boylston till North Station där det sista tåget för kvällen går hem till Concord. Fine? Mm, om det inte vore för att jag står helt handfallen som ett litet pucko när jag hör "Train's last station: Government Park. Please change lines." Yaaaaaaay.
23.23
I min desperation går jag fram till några amerikaner och stammar fram något i stil med "Hey, you think there's gonna be another train towards North Stations anytime soon?" En av killarna svarar "Yeah... there will be. I think." Jag vankar av och an och gör min "nervös-och-ej-kontaktbar" min och de kollar på mig som jag behöver hjälp. Vilket jag gjorde. I min ännu mer triggade desperation ber jag till Gud som man alltid gör i sånna små desperationer. Och tågfan kommer!!! Haha, man kan inte låta bli att säga tack Gud i sånna lägen.
23.27
Tunnelbanan slår upp portarna och jag springer som en skållad råtta... till var? Helt plötsligt är jag uppe från T'n och runt hörnet där folk står utanför tiotals barer. VAR ÄR TÅGSTATIONEN? Springer fram som en liten idiot till några amerikaner och andas fram "Commuter rails... please... WHERE???" De pekar på något bakom mig och jag inser att jag måste springa mot rött. Och gör det. Och blir tutad på. Hårt.
23.29
Ser över fem tåg på perrongerna och chansar på den längst till höger och hetsar fram "FITCHBURG TRAIN?" till konduktören som skrattar "Sorry, the Fitchburg train is the one far left on the 10'th". Jag springer som en tok tillbaka till perrong 10 och hinner precis på. Bokstavligt, när jag precis sätter mig åker tåget iväg och jag flåsar som jag aldrig sprungit en meter tidigare.
Men smånöjd med min självräddande instats... och antar att de tyska au-pairerna kommer komma och hämta mig och skjutsa hem mig eftersom jeepen på gården fortfarnde måste stå och sussa på grund av försäkringen.

På plats i Concord ringer jag Alex och hoppas att hon eller någon av de andra skulle ta med mig till deras lilla fest de skulle ha, eller kanse rentav skjutsa hem mig... helt trött som jag är. Slut i benen. Slut i huvudet. Trött på fulla amerikaner på tåget som är lite för öppna med var de håller blicken. Alex låter allmänt full och rolig, haha, och hälsar att alla är stupfulla och därför inte kan köra men att jag gärna får komma dit och hänga med dem. Hon bor bara 5 minuter från Concord Train St. så för en stund funderar jag på det. Men icke... jag vill hem... alldeles för slut för ännu en bunch fulla människor även om de är shyssta. Så jag öppnar väskan och drar fram min supergula mössa och gröna vantar och greppar min karta - andas ett djupt andetag och litar på att jag ska hitta hem. Själv. Helt kolsvart på landsbygden. Köldvindar.

Efter att ha gått en halv km åt fel håll inser jag att jag skulle gått vänster vid Train St. och börjar gå tillbaka. Sedan hittar jag bra med kartan... MEN. Det är bokstavligt talat kolsvart, isvindar och läskiga omgivningar med stora värdshus och kyrkor. Men jag biter ihop och kollar bakom mig var sjätte sekund typ... vet att jag hade kunnat ringa min gulliga hostmom och så hade hon ringt en taxi men den sjuka delen av mig ville ha en utmaning, haha. Ville bara börja grina av alla knäppa ljud efter typ 7 km ute i ingenstans. Jag svär att jag såg en björn inne i skogen. Jag drattar på ändan på isjävel, har skavsår som jag känner blöder och skumma bilar saktar ner bredvid mig. Musklerna i benen börjar tvina ihop och stegen blir tyngre men jag lyckas släpa mig hem sista biten. Kommer innanför dörren och typ somnar på hallgolvet i fem minuter. Did it. Men det var första och sista gången. Kollade upp avståndet och det är över en mil. Sick. Och jag sitter fortfarande här. Alldeles för sent. Men ska sova nu... imorrn ska jag också ut på lite nya äventyr!


Älskade, älskade New York City... kommer tillbaka
Kanske bara några veckor bort?

Dagen började som alla andra med frukostrutiner och få iväg tjejerna till skolbussen. Sedan tog jag min vanliga städrunda tills jag upptäckte att mannen med den läskiga oljebilen kom in igen med den där knäppa räkningen (sist när jag blev skrämd... you know). Haha. Know what I did. Sprang ner och la mig i sängen. Hahahaha. Jag skämdes ju för fasiken!!! När de ändå lämnar den i dörren när man inte är hemma så vad ever. Sedan hade jag några timmar själv i huset och passade på att råka blöda kopiösa mängder näsblod... blir tokig på det där. Tror det är dags för mig att bränna näsborrarna igen, har så jävla ytliga kärl i näsan så så fort jag får en liten stöt på tippen kommer typ tre deciliter. Hahaha... kanske lite övergeneröst med information men bloggen är ju personlig, eller hur? ;)

Ikväll har jag inlett helgen med att käka på Panera i Framingham med trevliga tjejerna från Tyskland och Österrike, Maria och Conny... supertrevligt! Panera är en riktigt klassisk diner men men modern mat, dvs nyttig mat. Det skadar ju inte att maten är god heller för ett sånt matmonster som mig. Så... ja... utan för mycket give away hade jag hemskt trevligt. Amerikaner är på ett helt annat sätt än svenskar. Det är så lustigt. Man börjar märka skillnaden skarpt nu efter en månad.

Det är köld här i Concord. Lägg till isande vindar... idag hade vi -18. Konstigt beteende på vädret här. Ena dagen är det +14 och regn och fyra dagar senare är det -18 och isvindar. Hmmf...

Panera

When you came in, the air went out
And every shadow filled up with doubt

An ordinary day och jag är grymt trött. Vardagen börjar verkligen bli vardag men det går rätt bra så länge man upplever USA så mycket man kan och inte tänker på alla gamla minnen från hemifrån. Since jag inte har så mycket mer att berätta än att jag haft en helt vanlig kall och snöig dag i Concord och att jag pratat med älskade BFF idag på skype och berömt henne för att introducerat mig inför True Blood så tänkte jag berätta lite om mina twisted dreams jag ibland har...

Efter att jag skickat iväg barnen på deras gula skolbussar, tagit in tidningen, släppt ut Zoe och städat efter frukosten sussade jag i sängen en liten tiny stund. Jag har en tendens att drömma riktigt knäppa drömmar som är väldigt tydliga eftersom man inte sover så djupt dagtid. Min favoritklänning hade jag precis satt på mig och satt på en båt, tror vi var på någon sorts kryssning och jag hade snubblat och slagit i huvudet. Helt plötsligt tänkte jag att jag inte skulle resa på mig utan började istället tänka att om jag vände mig om så skulle en av mina gamla expojkvänner stå där. Jag vet inte varför jag önskade efter just honom men i drömmens twisted little world så gjorde jag det hur som helst. Och när jag vände mig om stod han där! Hahaha. I drömmen får jag en sådan där glädjespark i magen men trots det börjar jag springa därifrån och springer så där sloooooowmotion sakta som man bara gör i drömmar så han kommer ifatt mig på nolltid och säger "Linda, du kan ju inte springa iväg när du äntligen önskade tillbaka mig". Sen när jag förklarat att det inte var meningen går han iväg och jag kommer på att jag måste till ett spa där jag, BFF, Carro och Elajn delade rum med en familj i ett litet litet rum. När jag kommer dit är de inte kvar på rummet utan har lämnat en lapp att de deltar i en simtävling. Jag går till poolen och finner att domarna är världens snyggaste badvakter som börjar asgarva när jag kommer. Jag får panik och ser en spegel där jag helt plötsligt åldrats typ 30 år och inte... är så fräsch. När jag vaknade var jag helt panikslagen och torr i munnen.
Hur ska jag tolka den här drömmen? Ta vara på din ungdom och spring inte ifrån upplevelserna? Då tycker jag att det bara var en påminnelse om att jag gör rätt...

Sookie Stackhouse

Postar en liten videologg tills vissas glädje... ljudet är väl kanske inte det bästa, ni får skruva upp volymen lite. Vet inte varför ljudet dyker upp och ner hela tiden och jag ska försöka få bort det till nästa gång! Glömde nämna i loggen att jag saknar er alla hemma. Blir jätteglad om ni bara vill prata för en stund -- makes me happy :) Det är svårt att tänka sig att jag varit i USA i över tre veckor nu och alla jag känner här (haha inte direkt hela MA population om vi säger så) kände jag inte innan årsskiftet. Haha... hade aldrig gjort det här för bara 2 år sen. Men men... vi växer allihopa. På olika sätt. Och så älskar jag de vackra stillbilderna youtube alltid lyckas fixa på mig... smickrande! Hah

Missade en uppdatering igår kväll... när jag kom hem var så slut att jag bara slängde mig på sängen med mina Swedish fish och somnade till Nanny Fine. Haha.

Lördagens planer var att träffa på Johan (svensk au pair i Watertown) och Hannah (svensk au pair i South Natick) och kila runt i Boston med dem... oddsen var till att börja med inte på vår sida. Först och främst berättade min värdmamma för mig att jag tyvärr inte var på våran car insurance än för att vi råkat missa kopiera baksidan av mitt körkort. Det är jag det. Primitiva misstag! Anyways... tåget såg oinspirerande svårt ut att ta till Watertown så min underbara värdmamma erbjöd sig att skjutsa mig så jag for in på mapquest.com och skrev ut adressen. Efter lite farande upp och ner på gatan hittade jag äntligen till Johan. Hans hus påminde om ett slott, lite som mysteriet på Greveholm fast i ett avlångt hus. Ashäftigt!!! Sedan skulle jag och Johan ta bussen till T för att sedan åka tunnelbana in till Boston. Jag skulle också lösa in min paycheck för veckan... stoppar in checken i bankomaten och what saying? 2 dollar..... istället för 200. Jag blir helt hyper som jag blir när jag får en hard time med att allt ska gå enligt mina planer. Så i vår stress till bussen utbrister jag "aaaa men ooommm ja gööör eeen prick bakom 200 så kanske den fatttaaar?" och det gjorde den... puh.

Väl på T'n in till South Station där vi skulle träffa Hannah kliver en besynnerlig dam på med lite udda kläder och ett par kind of utmärkande stövlar. Fine. Sen öppnar hon munnen och börjar... jag citerar:
Kvinnan: "Alright people. I had to swallow my pride to do this, but umm.... I'm out of money and I have to get back to the store to pay for these boots. I just found out that my creditcard has ben cut, since I lost my job yesterday. Please lend me a helping hand!!! Come on!!! A helping hand for a poor single mom with hungry kids and an empty fridge? A dollar?"
Random person: "Oh... okay... don't know if I believe you though... why didn't you just leave the boots at the store?"
Kvinnan (stegar fram till personen och skriker personen i ansiktet): "OKAY DUDE!!! YOU KNOW WHAT??? I SHOULD JUST KICK YOU IN THE FACE WITH MY FUCKING BOOTS!!!"
Jag och Johan höll på att dö. Hur beter man sig när sådant sker? Vi höll för munnen och gick ut på South Station utan att möta kvinnans blick. Jag övertygade Johan om att jag är en bra människoläsare och att hon också ljög.

Boston var underbart.
Vi träffade Hannah och direkt efter käkade jag min första riktiga snabbmat i USA på hederliga Mc' Donalds. Vi var så hungriga och klockan hade runnit iväg av alla våra små missöden förinnan. De hade Angusburgare!!! Lite lycklig. Senare stoppade vi vår första Taxi Cab någonsin och kände känslan. Det är något visst att sträcka upp handen och se den blinka in för dig...
Vi strosade runt på Newbury street och Copley Mall och jag hittade en jättesöt tröja på GAP åt "min" dotter Sam som snart fyller 9! Sedan åkte Hannah hem med tåget och jag och Johan åkte tillbaka på honom och skrattade åt She's The Man. Har inte skrattat så att magen gjort ont på väldigt länge kände jag... hahaha. BFF du vet vad jag pratar om. "Okey catch up with ya later" Sen skjutsade snälla Johan hem mig också. Snart ska jag skjutsa mig själv över USA's highways och sjunga till Miley Cyrus... party in the USA. I like it here.

Idag har jag varit med familjen till deras farfar och farmor i Newton. Underbart trevlig middag och jag fick se alla deras djur som innefattar allt från kakaduor till HÄST!!! Hästen heter Ultra och är en palomino. Så underbart att få stå och gosa med en häst... (haha nu låter jag sjuk hör jag)
Det var min helg. Vad har ni gjort? Ska sluta säga att jag saknar er där hemma för det gör jag hela tiden. Elajn berättade för mig att hon kanske har en värdfamilj på G i Delaware vilket i alla fall inte är på andra sidan USA från mig. Det vore guld om du kom stumpan! Kan vi åka över till LA och allt...
Bjuder på lite Bostonbilder nedan (inkl. byggnaden som är med i Hancock) Imorrn ska det tydligen bli 13 grader här i MA. Då åker skinnjackan på! Aaaahh. Hoppas att det inte är allt för kallt hemma ;-)

Downtown Boston


"Hancock Building"


Johan och Hannah


Jag och Johan


Copley

00:41 Georg
i think its because a lot of sweeds are 18 or 20 when they come over. so you either are finally allowed to drink in clubs or you are finally allowed to buy alcohol in stores. you come to the states and its over!!!!

Skönt att referera till Å som i Å och inte behöva förklara att jag heter Åberg, "oh yeah, it's an A with two dots over it". Haha! - se längre ner

Nu skojar jag inte om att jag är helt utpumpad. Inte ens era statusuppdateringar på facebook kan få mig att vakna till och undra vad som förssigår där hemma i Sverige. Men... jag saknar er. Jag tänker inte hyscha om det... för jag tror nämligen att de är de som stänger inne sina känslor som också inte klarar av det här året. Vi får se hur framtiden ser ut men jag trivs mycket bra här. Jag har en andra underbar familj här, förundras av stället och börjar lära känna lite nya ansikten som är hur vänliga som helst. Min största fara är mig själv - som vanligt. Det är en sak som inte förändrats. Den enda personen som saboterat för mig under hela mitt liv är mig själv... ibland är jag tvungen att knuffa mig själv över linjer, andra gånger springa efter mig och få tag i sista hårtesten för att inte ramla på djupet. Vilket jag tror gäller alla människor. Men as said above (förlåt Elin och Philip... jag lovar att inte prata ens något så nära Victoria Silvstedt när jag kommer hem) så... Same ocean. Same sky. Jag kommer hem.

EFter barnens morgonrutiner sprang jag ner och gjorde mig iordning för att följa med Shelagh in till Boston för lite shopping. Lite shopping. LITE shopping. Som vanligt endade jag upp med fem kassar och ett förnöjt litet flin efter några turer i shoppingkvarteren. What to do! Postar en bild lite längre ner på allt stuff som landade i mina påsar. Ett fantastiskt köp var i alla fall tröjan som inte syns så bra, men som hänger på väskan, det är en Diane von Furstenberg sammetströja jag fann för endast 35 dollar. 35 bucks för DVF!!! Kiddin me. Blev världens lyckligaste tjej.

Kvällen har bestått av barnens kvällsrutiner plus att de hade varsin playdate över. Full house! Efter middagen åkte jag ut med Maria och Conny till Lexington, och sedan hem till Maria som presenterade mig för hennes mamma. Mammans first famous words: "So umm... aren't people from Sweden supposed to have blonde hair?" Trevlig kväll med de tyska tjejerna i alla fall!

Dagens incident: Vi finner en sliten mig inne på Sephora och ska precis betala. Kassörskan är trevlig som alla andra amerikaner och frågar om jag vill ha ett bonuskort på Sephora om jag gillade smink - yeah I dooooo! När hon sedan ber mig om mitt efternamn för att kunna registrera kortet, skippar jag Å'et och säger istället "Aberg". När jag kommer hem lite senare och kollar min mail...
Welcome Linda Hubert! We're glad to have you.
Någon som ska öva på sin engelska? I'm in.




Victoria's Secret, French Connection, Sephora, DVF

"Hey grandpa. This is Martha Coakley and I will be very disappointed if you won't vote for me today. That would mean that you'd be the next lamest person in the world, since you're voting for the lamest person in the world Scott Brown. But you're not the lamest grandpa anyway. So.. umm... I'm Martha Coakley and I approve this message"
Hahahahaha. Vi höll på att vrida oss av skratt hela familjen när Sammy tog sin ilska över att hennes farfar skulle rösta på Scott Brown i egna händer och ringde upp honom med världens roligaste Martha Coakley commercial imitation. Tjejen är inte ens 9 och härmar fasiken bättre än mig... Hahaha. Det är något! Jag älskar nämligen att vara en hääärmapa. Förstår att det kanske inte låter så där tighslapper roligt för er men har man sett reklamen over and over again varenda lilla sällsynta gång det blir reklam i USA och hört Sammys imitation är det riiiktigt kul!

Idag snöar det som aldrig förr. Jag rullade upp från sängen efter någon konstig dröm att jag hade ont i magen (haha!) vid sjutiden och hjälpte flickorna med frukost och iväg till skolbussen. Vi såg den stackars räven idag igen. Rädd att den kommer åka på animal control for real om den forsätter stryka runt vidderna här. Senare har jag varit med Jack då han var ledig från skolan idag! Myskillen det! Han brukar sitta i mitt knä och stryka sin kind mot min... söt är han också, riktigt! Som hans mamma sa "I'll give you ten years and then you'll be a heartbreaker, Jack". Jag följde med Shelagh när hon skulle rösta för jag ville se lokalerna och hur det går till osv. Så när vi rullar upp mot uppfarten står det massa tanter och gubbar med Scott Brown Republican skyltar så vi vevar ner rutorna och sitter och glider förbi med tummen neråt hahaha... de såg lagom roade ut.

På eftermiddagen kom Carla över och då försvann vi iväg till en big mall i Natick. Innan jag slinker i säng som en trött iller tänkte jag visa er mina små inköp jag gjort under tiden jag varit här. Hittade ett par drömjeans idag som satt som smäck (jag hittar aldrig jeans som sitter bra... but who does?) så min inre vill ha kraft tvingade mig till att köpa dem. Inget annat. Tänkte även visa skinnjackan och spetslinnet som är under på bilden. Ursäkta om bilderna inte är så stylish... I do what I do.

Oh yeah och han the lamest person in the world vann valet. Det går aldrig som man vill. Nästan.
Jag saknar er där hemma. Är som ett litet hål i mig... men, jag vet hur jag klagade och whinade över mitt arbetslösa festa-ätagodis-kollapåserier-glömma-bort-dagarna yrke hemma. USA är fantastiskt och jag önskar att jag kunde ha med mer er alla. Men Elin, vi ska bygga ett eget Wisteria Lane du och jag!



Svart bikerjacka & Cremevitt spetslinne under


Skinny jeans med hög midja som satt toppen för en gångs skull... Under 40 dollar!
Bilden gör dem inte rättvisa dock

And in the dark, I can hear your heartbeat
I tried to find the sound
But then it stopped, and I was in the darkness
So darkness I became

I took the stars from our eyes, and then I made a map
And knew that somehow I could find my way back
Then I heard your heart beating, you were in the darkness too
So I stayed in the darkness with you

The stars, the moon, they have all been blown out
You left me in the dark
No dawn, no day, I'm always in this twilight
In the shadow of your heart

Nattinlägg och jag är common. Så ni får vänja er vid att ha en liten rolig lässtund på morgonen, så länge jag inte tröttnar på bloggerskelivet. Nej då... jag ska vara en ihärdig jäkel som uppdaterar om allt intressant och absolut allt ointessant. Vad har dagen bjudit på?
Min underbara hostmom lät mig sova länge, slö som jag är (nej då, jag sköter mig mamma! Du behöver inte oroa dig) och sen kom jag upp och assisterade lite på barnens "playdates" som är ungefär lika med det svenska begreppet "ska vi vaaaa me varann" när man var liten. Sammys alla vänner var upptagna så tekniska Linda tog för sig att sätta igång både Sammys och Kaylas datorer... Sammy visade mig lite gymastikrörelser också. Hon är en grym talang... jag som trodde mina hjulningar och kicksparkar var grymma!
Vi har fått snö idag! Och inte så lite heller... rynkar näsan lite och vänder om. Men men. Man kan ju inte få allt här i livet. Zoe gillar det. Hon hoppar ihärdigt runt och skäller så fort hon får syn på den ylande räven. Tror vi ska ringa animal control om den inte försvinner. En ensam räv som springer runt huset. Don't get it...

Senare ringde Conny mig och frågade om jag ville följa med henne och Nico till Sudbury och Starbucks för att träffa Victoria, en tysk tjej som gick i MA klassen i NY med mig. Grymt trevligt. Jag kan tyska nu... några few sentences - och hör och häpna - de tycker jag har godtagbart uttal. Lovar att dela med mig av mina nyfunna språkkunskaper på skype. Känner även hur amerikanskan is growing on me... igår kunde jag till och med snacka politik med barnens farfar utan problem!
Sååå... till dagens wow moment: vi sitter i bilen och jag försöker lära mig säga Auf Wiedersehen på övertygande tyska. Mormor skulle bli stolt över mig! Helt plötsligt skriker Conny till och jag ser den lille krabaten till tvättbjörn springa vettskrämd över landsvägen. Den var så söt att jag hade velat tagit med den hem. Hi hi hi. Tror inte Nico förstod direkt att det var en tvättbjörn så jag satt och hoppade och skrek OMG RACOON OMG RACOON... haha. Helt amazed så där... spottade även lite drunk americans i Sudbury - i en bil. Aj aj aj.
Saknar mina underbara människor i Gävle dock... ni är bäst
God natt från MA


Har gjort en kär återupptäckt på en av de 700 kanalerna på tv... Fullt Hus. Jag var väl tio år och kom hem från skolan, rostade mackor med Oboy och sa till mig själv att jag en dag skulle åka till USA helt själv en dag... guess I did it!

Since jag varit lite slow med att knäppa bilder in town of Concord snor jag en liten pic från Wiki...
Här ser vi Main St.

Passar på att slänga in en liten uppdatering om livet i staterna trots att jag befinner mig i den graden av trötthet, att jag liknar en zombie vars nuna är för hemsk för att ens platsa i Zombieland. Hemsk är det, alltså.
Livet rullar på här borta!

Fredag bestod av att jag hade min day off som sagt, och äntligen fick prata med några av er bästa på skype. Den lilla grejen... skype, måste nog vara min favorituppfinning of all time. Det är ju i princip som att fika med personen eller något. Utom att ta på varann då (inga missförstånd.. hah). Min älskade mamma var nog roligast (förlåt mamma, men jag vet att du kan erkänna att du själv inte tycker att du är speciellt teknisk), hon stod och småskrek "HEJ LINDA, SER DU MIG, SER DU MIG, HALLÅÅÅ!!!" Underbart, anyways.

Senare på kvällen blev jag upphämtad av Alex och Nico, vi åkte till Starbucks i lokala Concord och träffade Maria och Cornelia... trevliga tyskar allihopa! Kände mig verkligen välkommen trots att alla fyra liksom hörde hamma i samma land, kan ju lätt bli att man slänger in nationalspråket några svängar då, men så var inte fallet. Mycket trevligt och några roliga skratt. Killarna som jobbar där är sjukt roliga, haha, en kille kom fram och snackade om hans sjuka tågluff i Europa. Av någon anledning känns det som många jenkare tror att vi européer är galna, smutsiga och ruffiga sexturister vars enda mål består att leta efter det bästa stället att röka på i Amsterdam. Hahaha... rolig kille ändå. Nu var han tydligen kristen dock. Han hade insett att drickandet inte gav någonting. You go, you go man! (jamaicansk brytning)

Idag har jag vaknat upp trött. Till min stora besvikelse har jag lyckats flippa bort från min dygnsrytm jag trimmat in i Sverige redan, 6 timmar efter det är, hahaha. Eftersom jag var ledig tills eftermiddagen kom Nico och hämtade upp mig för att visa mig hans Concord. Han tillade att det inte var så mycket att se och det kan väl kanske stämma litegrann, hihihi. Missförstå mig inte. Jag trivs i communityn hittils... bara det att det inte är så mycket puls. När det blir vår och sommar vet jag att det kommer bli sjukt vackert med amerikanska idyllen och gula skolbussar. Soo... vi traskade runt i Concord. Pratade med bibliotikarien i Concord om deras gigantiskt stora pepparkakshus och efter en ganska lång promenad runt vägen mot West Concord och parker kom vi innåt Main Street igen och käkade glass på Helen's. Trevligt!

Ikväll har jag varit med barnen då deras mami har varit in på middag & bio med en vän. Vi har kollat på film, bakat, ritat... osv. Vi var även ut i deras egen lekpark på baksidan. Kan tänka mig att det måste vara fantastiskt vackert där mot sommaren. Gigantiska träd och vackra sluttningar ner mot en damm. Det går bra med barnen än så länge. Ibland är det lite svårt när de har interna bråkomgångar, jag vill ju inte ta någons parti till exempel. Men de lyssnar på mig - för det mesta. Hur söta som helst när de springer fram till mig, ger mig en gigantisk kram och säger "I'm so happy that you're our au pair!" Då känns det som att något av det jag gör måste vara bra. :)
Haha just det, by the way, så är det är (gigantisk enligt mig) räv som bosatt sig i skogen närmast oss. På natterna kan man höra den yla och vi är lite smårädda för att släppa ut Zoe (hunden) för länge. Men då jävlar kommer jag ut och gör ett björnvrål om rävsaten skulle komma nära. Drar på storstövlarna och jagar den ner för sjön. Haha.

Med det sagt tänker jag slå på Nickelodeon och vara tio år igen innan jag somnar. Om det finns någon själ som undrar något speciellt, eller vill om att jag ska skriva om något speciellt, för den delen, vore det jätteroligt om ni sa till. Ni är ju i alla fall en liten skara som följer mig, trevligt att ni vill vara med.
Puss och godnatt från East coast America

Concord by fall



Lånad av: http://www.volume3.com/web-page/nature/Great%20Meadows%20Concord_2.jpg

En liten hälsning från USA: försök 1  

En liten hälsning från USA: försök 2

I'm baaaaaack...
Jag får be om ursäkt för mitt mystiska, kryptiska försvinnande. Det är så simpelt att internetuppkopplingen jag har i mitt rum behövde ett lösenord jag inte hade. What to do? What to do! Nu är lösenordet i mina händer sedan min underbara hostfamily mamma, Shelagh, äntligen fått kontakt med han som hade det... Anyway. Now I'm right back on.

För exakt en vecka sedan (inte direkt exakt, men det lät bra att säga så) satt jag på en buss fullpackad med nervösa au pairer som skulle träffa sina familjer för första gången. Det var riktigt längesen min puls var uppe i den hastigheten som den var när jag såg min familj wheela in på Riverside T station med världens sötaste Welcome to USA skylt...

Jag har egentligen tons and tons att berätta men jag kan säga att jag har klickat fantastiskt med hela familjen. Shelagh, min hostmamma är en tokunderbar och öppen mamma. Jack är den aktiva, halvtokiga och söta 5-åringen, Michaela är den där super american sweetheart tjejen på 7 år, och Sammy... Sammy är den helt otroligt sociala och smarta 8-åringen. Jag har nog aldrig mött en så intelligent liten tjej i den åldern! Zoe är deras lilla söta vita hund som älskar att bli kliad på magen, och snart kommer det tillkomma en liten svartvit ponny som heter Shiloh. Jag vet att ni alla vill se bilder på dem och huset osv, men jag ska försöka fråga dem snällt om det är okej. Vad jag känner just nu är detta den typen av familj som vill vara privata av lite olika anledningar.

Den här veckan har bestått av massa grejer - jag har börjat lärt mig barnens rutiner & lärt mig my way around Concord som den lilla staden heter där jag bor (20 minuter in till Boston). Jag har varit mycket med familjen och fått träffa deras släkt, lärare och vänner. Helt underbara amerikaner allihopa. Blivit bekant med mitt sjukt stora och fina rum! Ni skulle se... Jag har även varit på ett LCC möte med de andra au pairerna i Concord. De flesta var tyskar, men verkade väldigt välkomnande och trevliga. De ska visa mig runt lite även de i Concord i helgen.

Jag saknar er där hemma mycket och känner att tiden var lite för knapp för att jag skulle få säga hej då till alla på det sätt jag ville. Ni alla betyder mycket för mig - på många olika sätt. Jag hoppas att jag ska få kunna prata med er mer på skype eller msn snart! För de som vill ha mitt amerikanska nummer... fråga mig!

Förutom alla praktiska grejer som klarats av den här veckan, bla: öppna bank account, fixa driving insurance så jag kan börja köra bil och kirrat mobil har jag även varit in en sväng till Boston med Shelagh och sett mig omkring. Kan direkt säga att jag gillar staden a lot much! Den är inte alls vräkig på det där välkända amerikanska sättet utan har jättesöta pittoreska små européiska kvartér. Vi har även hunnit besöka en riktigt big big mall. Man blir trött av att gå från den ena änden till den andra, hahaha! Kan be att få tala om att det är mycket ofta nästan halva priset här på speciellt smink och andra skönhetsprodukter! MAMA LIKE! Förutom sminkfynd; I SAY COVERGIRL; har jag hittat riktigt fina kläder till sjukligt bra priser. Kan visa er här sedan...  Amerikanerna har absolut ingen rätt att se ut som de flesta av dem gör.

Nu ska jag verkligen krypa till kojs...
God afton från fjärran land
Hahaha... åh... jag hatar min dåliga humor ibland. So. Anyway! Vore det roligt om jag gjorde en videologg? Har funderat på det ett tag men jag vet inte om jag vågar visa nunan i fönstret bara...

                                                        
                                                              Nedan: lite bilder från Boston

                

These violent delights,
 have violent ends

Är tyst med min ganska tråkiga ironi om saker idag och låter bilderna tala. Jag är riktigt imponerad och förälskad i New York. Hit kommer jag definitivt komma tillbaka. Det kändes som ett stort sagoland och man inser inte hur det känns förrän man står i Times Square och känner håret blåsa tillbaka. Let's hear it for New York...
Tomorrow: Boston!

Den frasen har jag hört ett antal gånger idag av en lite småtöntig NYPD officer i kvällens workshop i aulan. Hmmf... vi svenskar småflinade mest åt hans skämt medan sydamerikanerna låg och vred sig i skratt. Det är ju bra att det finns människor som är lika lättroade som 3-åringar. Anyhow, officerns seriösa historier om våldtäkter och tjejer som blivit bortförda var bra att ta till sig. Börjar genast märka hur amerikaner inte litar på någon. Här i USA ska du inte ens kliva ur bilen på motorvägen om den skulle paja, medans vi svenskar står och pushar på när någon kört fast till exempel. Och lämnar du ett barn i bilen kan du få flera års fängelse...

Dagen har varit lite småseg men ändå full av nya intryck och ny junk food. Hahaha. Nästa gång ni ser mig rullar jag fram. Nej, helt seriöst... not gonna happen. 200 kg Linda är inte roligt - för någon. Till det väsentliga: imorgon efter lunch rullar bussen in mot NYC! Det blir en guidad tur runt sevärdheterna med möjligheter till att föreviga det hela på bild och sedan fritid i några timmar... can't wait. Fredag är det Boston som gäller efter en busstur på en del timmar. Jag känner att jag borde nypa mig i armen och vakna under min Twilight affisch hemma. Men det är på riktigt nu. The real deal.

Bjuder er på lite bilder tagna från utsidan av St. John's University!

The steps of St. Johns
(hihi, några av er kan nog lista ut vad jag refererar till)


En sjö i närheten


Jag och mitt goa svenska gäng :)

Jag är i New York! Jag kan inte förstå det själv. Visserligen är au pair training school (beläget på St. John's University) belägen på Long Island... men anyway... New York. Flygresan gick smärtfritt förutom de utökade säkerhetskontrollerna på Heathrow som gav en liten försening. Men det var ju bara en liten roadbump som tur var. Bättre en säkerhetskontroll för mycket än en terrorist för mycket! Jag och Sarah från Falun som ska till D.C. sen blev helt sjukt nog uppgraderade till första klass på British Airways planet från Heathrow. Och nu pratar jag inte om första klass av typen bredare säten och välja mat... jag talar om en egen sovkubin! Obegränsat med fina viner och en meny som gick att bläddra i. Typ, all you can eat. Så blev det lite Zombieland på det och man var fint däckad för 6 timmar...

Att åka på bussen genom New York ut till Long Island var som att vakna upp i en dröm. Jag skojar inte. Jag håller med fotolärare Per som sa att det skulle vara som att hoppa in i en film. För det var så det kändes... pure amazing. Väl här på skolan sitter jag nu på en äcklig heltäckningsmatta och hoppas att jag inte väcker mina tyska rumskamrater... deras språk påminner mig om varför mamma inte lärde mig tyska som barn. Mer behöver inte sägas. Vi har lektioner från 8.15 A.M. till 6 P.M. på dagarna och har en jättetrevlig amerikansk kvinna som heter Amy. Mac n' cheese och cherry cola går för fullt i matsalen och vi svenskar klagar över de kalla duscharna.

Jag saknar er därhemma... till tusen. Tänker på mitt Gävle. Staden skulle jag kunna vara förutan, men det är ni älskade back home som jag vill vara hos. Förhoppningsvis kommer jag settla in i vardagen här! Jag ska göra mitt bästa och inget annat.

På torsdag blir det N.Y. City for real for real med guidad busstur och shopping. Fredag ska jag träffa min host family, familjen Moskow, på en busstation i Boston för första gången... sjukt nervöst men också spännande.

Good night from state of N.Y.

"Sovkubinen"


Bästa flygplansmaten någonsin


Nöjd Sarah!


In New York City...