Linda Åberg

Jag har ett lager med låtar som har betytt år 2010 för mig... men denna tar priset.
The Bravery - Ours

Tillbaka i Concord för mina sista arbetsdagar. Tro det eller ej -- det känns väldigt tungt att ens skriva ut det. Barnen har just nu jullov från skolan fram till och med måndag, min sista arbetsdag, så varje dag är vi ute och rider eller leker i snön och bara myser i huset med varm choklad.

I onsdags byggde vi en helt magnifik snögubbe som just nu tyvärr har tappat bort några av hans tänder och ett av hans ögon på grund utav att snön har smält litegrann. Imorgon på nyårsdagen är det sagt att det ska bli elva grader. Gaaah jag har ingen lust med slush. Alla dagar av "två par skor" till skolan var mina mest irriterade. Snöslask är värre än alla snöstormar och spöregn tillsammans. Det är något lite sorgligt med snö som smälter, om det inte är vår såklart. Hahaha... ett litet sidospår i min uppdatering. Det är ju bara början av vintern, speciellt för mig som återvänder till Norrlandsskogarna nästnästa vecka. I onsdagskväll var det också min värdmammas födelsedag så vi åkte in till Boston för en supergod middag på Beacon Hill Hotel & Bistro och sedan också dessert på endast dessertrestaurangen Finale.

Igår hade jag och Sam vår special day bara hon och jag tillsammans hela dagen. Vi gjorde window art, bara låg och pratade och skrattade, tog massa bilder, åkte in till Concord och åt lunch på Helen's och senare tog Derby och red ut på det stora fältet över vägen som var helt täckt i nysnö! Underbart... på kvällen kollade vi på första Home Alone filmen och skrattade tills vi fick ont i magen. Min lilla Sammy. Det kommer bli tufft att lämna henne.

... och jag har glömt att berätta något helt fantastiskt kul och underbart för er. Vi hann ju som sagt inte öppna våra familje-julklappar på juldagen då vi skulle åka till Connecticut så när vi kom hem på tisdagskvällen var det rusning till julgranen. Min julklapp från familjen satt alla och tittade på när jag skulle öppna. Förutom söta tomteörhängen från Jack, ett presentkort på 50 dollar och ett till presentkort (!) till Nordström fann jag ett leksaksflygplan efter att ha rafsat lite i presentpapperet. Jag tittade på den och anade och när jag kollade upp sa Shelagh... "We have decided that we want to pay for your flightticket to come back to America and visit us! It's on us!" Jag blev så rörd att en tår eller två föll när jag kramade alla och sa tack tusen gånger. Hur fint gjort är inte det? Och generöst? Min värdfamilj är verkligen min andra familj. Mitt andra hem finns i Concord, Massachusetts.


Julklapp från min underbara värdfamilj ♥


Stallet och solnedgång i mitt Concord


Mr. Snowman and me


Derby och jag på torsdagseftermiddagen på det stora fältet mitt emot huset... fina, fina häst ♥


-"-

Fell completely in love med det här klippet. Jag önskar att jag hade three wishes. Istället för att ge ett nyårslöfte, lika meningslösa som alla andra år, ska jag i år istället önska mig något... helt själviskt. Lifechanging. Three wishes.

 
And you want three wishes
One to fly the heavens
One to swim like fishes
You want never bitter
And all delicious
And a clean conscience
And all it's blisses
You want one true lover with a thousand kisses
You want soft and gentle and never vicious
And then one you're saving for a rainy day

Okej, jag har insett att jag kommer glömma bort min never ending lista jag har i mitt huvud över saker jag bör köpa till mig själv innan jag åker hem. Så här kommer en officiell lista på vad jag kan tänka på just nu;

- Nya jeans (grå)
- The Town på DVD
- Victorias Secret (vad jag än har råd med... kommer sakna ihjäl mig i Sverige)
- Souvenirer

Dags för att traska uppför trappan och se barnen öppna sina julklappar, kanske finns det någon för mig i min julstrumpa också... hihi! :-) Om några timmar åker vi till Connecticut till min värdmammas syster Shannon och hennes familj för att fira jul och sedan stannar vi där tills på tisdag, tidigast. Det blir en riktig amerikansk jul! Jag kommer förmodligen inte ha internet, så, hör ni inget från mig tills dess så finns jag på min amerikanska telefon och har även den svenska med mig.

... och hur mina dagar bara försvinner. Tiden springer och jag kan inte förstå hur snart jag kommer finnas tillbaka i Sverige igen. Vad jag ser mest fram emot? Så klart alla återseenden. Och maten! Men att bara få krama om er allihopa och veta att jag inte ska någonstans på ett bra tag kommer vara alldeles, alldeles undebart.

Puss! Happy holidays! ♥


Swing me these sorrows,
And try delusion for a while
It's such a beautiful night
You've got to lose inhibition
Romance your ego for a while
Come on, give it a try

Time waits for no one
Suddenly my eyes are open
Everything comes into focus
We are all illuminated
Lights are shining on our faces, blinding

Idag har varit en tung dag på vissa sätt men även en underbar på andra. Jag är så glad över min och Jossans morgon... och vet ni? Hon kunde inte hålla sig med min avskedspresent och jag slet upp presentpapprena och såg världens sötaste nalle! Han hade birthcertificate eftersom han är född på en teddybear factory på South Shore Mall. Gulleplutt har Jossan döpt honom så fint till och han kan prata! När man klämmer på hans tass säger han "I loooove you Linda! Du är BÄST!" -- i Jossans stämma, hihi. Tack min fina vän. ♥

Innan jag började jobba ringde jag hem till mormor där min närmsta släkt befann sig. Jag pratade med var och en. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna när jag hörde dem skrika i bakgrunden "Vi saknar dig Linda!!!" tillsammans med tv'n där jag hörde svenska program. Jag ville inget annat än att vara just där med dem. Men hur som helst, roligast var nästan att prata med kusin Alex. Han har lovat att visa mig runt i Uppsala när jag kommer hem, han bor ju i Stockholm, men pluggade i Uppsala i ett antal år. Saknar min kusse!

Min andra familj här i USA började fira in julafton med en liten middag ikväll då närmaste släkten kom och jag höll väl i stort sett mest till med Cliff. Kommer sakna honom så himla mycket när jag åker. Han är ju tokig också! I julklapp gav han mig 100 dollar på ett American Express giftcard! Så jag lovade honom minst fem flaskor Absolut Vodka Raspberry vid mitt återbesök till kära Boston. Hans favoritsprit är svensk! Trots att jag var med mina söta barn som just nu ligger i sina sängar och sussar helt uppspelta inför morgondagen... och trots att jag pratade med hela släkten som min egen... så var det ibland svårt att hålla tillbaka tårarna -- speciellt en dag som denna. Julafton.

Nedan finner ni bild på dagens julverkstad på 42 julklappar (dem är i mitt rum förresten). Behöver någon hjälp inför julafton 2011 med att slå in julklappar? Fråga mig... jag är effektiv. 75 julklappar vid två tillfällen. Mitt ryggslut är akutchockerat och jag är just nu så trött att jag inte kan stå upp eftersom jag jobbade till halv ett nu på natten. Men jag ler ändå. Vafan... det är ju jul.
Hoppas att ni haft en underbar julafton. Puss. ♥

Jag minns ju själv hur jag var som åttaåring. Somnade runt niotiden och när jag vaknade på morgonen -- känslan man hade var helt obeskrivlig lycka. Julaftonsmorgon var för mig alltid bättre än min egen födelsedag. Att se klapparna under trädet, att försöka lista ut vad som var vad och sen mellandagarna som kom då man fick leka med allt man fått. När jag var 2 år var jag tydligen rädd för jultomten enligt säkra källor (mamma). I tonåren falnade känslorna kanske aningen... men de starka traditionerna och stämningarna finns fortfarande kvar. Att kvällen före julafton sitta med julfika till Bingolottos uppesittarkväll, att på julafton åka till mormor och äta världens godaste köttbullar tillsammans med kusin Alex, morbror Lennart och moster Annika. Och inte minst att be alla vara tyst när jag kollar på Kalle. Hahaha... och okej. Jag är en sucker för presenter.

Att jag i år kommer spendera min första (och förhoppningsvis sista) julafton borta från Sverige känns jättekonstigt. Helt enkelt fel, även om jag ser fram emot att uppleva en amerikansk jul. Mina människor, min mat och mina traditioner byts ut mot något helt nytt vilket jag inte vet om jag är så pigg på. Men ett av mina mål med att åka till USA var att förstå mig på en annan kultur, att riktigt get down to the core of amerikanarnas kultur för att förstå dem och också bara prova på något nytt. Jag kan klara detta. Men bara efter att jag ringt hem till mormor på julafton och pratat med min familj!

Min värdmamma använde sig av ordet "magical" när hon skulle beskriva barnens juldagsmorgon (de firar som sagt på juldagen i USA). Det var också ett magiskt gap som tog form på mitt ansikte när jag såg hur många julklappar jag skulle hjälpa till att slå in till Jack denna eftermiddag. Bara 22 stycken stora items. Det tog mig bara 2 timmar och en riktigt ond rygg... men jag är en riktigt Santa's helper! Hihi! Passade även på att slå in mina egna julklappar till familjen. Jag önskar jag hade tid och ekonomi att handla julklappar åt er där hemma också, men i år blir presenten att jag kommer hem. Bra va? Jag kan dammsuga era hus/lägenheter och göra american breakfast också? Det är ju definitivt en deal!

Johan är hemma i Sverige igen! Efter 9 timmars köande på en annan flygplats då de inte kunde landa i Frankfurt pga snökaos var han på väg mot Köpenhamns flygplats. Måste vara underbart att få träffa nära och kära och käka falukorv. Men snart är det min tur!! Hör ni det? SNART!! Bara 20 dagar kvar nu.

Så min dag idag har i stort sett tillbringats med att tvätta kläder, bädda rent, vara ute hos hästarna, tittat på ännu mer snö som fallit och slå in julklappar till julmusik, pepparkakor, julmust och mandariner. Jobbade sent ikväll då barnen skulle ge sina lärare presenter imorgon innan jullovet börjar. Jösses vad min rygg gör ont... påminn mig att jag ska köpa friskis kort och börja jogga när jag är hemma i Sverige igen. Godnatt! ♥


Delar av Jack's julklappar som jag slog in... vid detta tillfälle var jag inte ens klar med alla!

Chockerad blev jag när min värdmamma för några dagar sen berättade att hon och Jack sett en dödsolycka i Concord center... det är första gången under mitt år som någon dör i min lilla småstad. Hemskt och ännu hemskare att det verkar vara ett olyckligt sammanträffande alltihopa då ordet går att någon ska ha fått panik och tryckt på gasen istället för bromsen... vilket kan hända vem som helst.

Runt åttatiden imorse när vi var på väg ut till skolbussen hoppar mina värdbarn och skriker glatt "It's snow Linda! Look on the ground!". Jag muttrar buttert för mig själv, lite halvtyst "No guys... that's hail". De försökte övertyga mig i alla fall. De är så söta. Men jag kräver riktig snö för att kunna hoppa runt på samma sätt. Hagel. Är det allt vi får i Massachusetts till jul? Jag vill ha snö! Till och med typ Georgia och Tennessee har snö. Just nu är nämligen rekordkallt i USA. Hela Minnesota har snökaos medans Florida har rekord lows på typ 50 fahrenheit, vilket är runt tio grader. Florida... med tropiskt klimat! Men Massachusetts får ingen snö eller. Jag ska köpa hundra påsar av egen homemade snow formula och lägga runt huset om det inte är snö till jul. Kolla här nere också... mytgoogle. Vart är snön? Nu ska jag åka till barnens skola och hämta Jack som har halvdag. Puss ♥

Hej alla glada läsare ! nu blir det ovana ord här på Lindas tjusiga blogg .Det är nämligen så att det är Johan som skriver ! (Och jag vet att Linda har skrivit typ ,7 inlägg idag och nu kommer jag med ett åttonde . Men jag lovade henne tidigare idag att blogga nu!)

Som Linda nämde i ett av sina tidigare inlägg så skrev jag ett brev till Linda i dagarna . Men hon skrev ett först . För längesen när jag flyttade ifrån henne och Boston till New York så överlämnade hon ett otroligt vackert brev på en mur i Boston Common som efter att ha blivit läst följdes av en lång ,otrolig ärlig kram .
Efter att ha träffat Linda alldeles snorig och snytandes första gången på au pair skolan i början på året har hon gjort otroligt starkt intryck på mig . Hon är bara så skön alltså ; en otroligt snacken (understrucket) tjej som innehar oändliga mängder positiv energi och en vilja som säkert skulle knäcka Barack Obama i en politik diskussion ...

Första gången jag kanske verkligen hade en ingående ´diskussion med Linda var nog på bussen från New York till Newton Massachusetts där vi skulle bli upphämtade av våra respektive familjer . Vi satt tillsammans på bussen och allt efter som milen tickade iväg blev vi mer och mer nervösa . Jag ,Linda ,Hannah och Cecilia valde en helt random sida i min dagbok och bara skrev att vi var nervösa ... Bilden talar för sig själv .Det är en för oss (eller mig i alla fall) väldigt stark sida ,som står för otroligt mycket .




Med Linda har jag gjort månda "första gången" saker :
Första gången vi åkte tunnelbana i Boston skulle bli den skummaste ever (denna har ni hört förr) . Vi satt nervösa bredvid varandra och hade inte den blekaste om vart var och knappt vart vi skulle . Plötsligt börjar en dam i vagnen berätta om hur tufft ställt hon har det ,hon har preis fått kicken ,hon har köpt jätte dyra stövlar men kan tyvärr inte lämna tillbaka dem . så säger en sittandes tjej i vagnen nånting om hennes dyra stövlar (tyvärr minns jag inte vad) och damen med stövlar respondar : "I'll kick you in your face with my boots!" . Jag och Linda hade inge aning om vad vi skulle ta oss till ! bli rädda eller skratta? haha ..

En annan klassiker ,och denna är en av Lindas personliga favoriter ,var den gången då jag klippt mig i sommras .Det var svin varmt ute ,mitt på dagen ,min vädfamilj var bortrest så jag jobbade inte ,vårt hus var på marknanden och hade visning idag .så Jag och Linda bestämde oss för att ta tillfället i akt och umgås ! Jag hade varnat Linda om vad som skulle ske när hon hoppade in i bilen ,men ärligt talat tror jag att inte ALLS att hon var förberedd ! hon öppnar dörren och möts av en ,något irriterad Johan ,och i samma sekund förstår hon varför . Ett helt otroligt enervernade katt mjauande hörs från bagage luckan . Pga. Visningen så kunde katten inte springa runt i huset ,så den fick jag ta med mig först till hårsalongen och sen till Lindis . Hon bröt ihop av skratt ,jag gjorde samma och tillslut körde vi iväg . Det hela eskalerades när vi upptäckte att när vi höjde musiken för att dränka kattens mjauande så mjaua den bara mer frenetiskt ! HELT SJUKT kul ! haha ..

Oj oj ,Linda Memories alltså .. det finns en hel uppsjö med roliga historier om vad vi hittat på . Vad som gör alla dessa historier om två bästa vänner är att vännerna i fråga inte ens kännt varandra i ett år . Jag och Linda klickade direkt ,jag vet att vi båda två insåg jävligt tidigt att vi hade samma humor ,samma intressen (utom brynäs då kanske) och naturligtvis samma aptit för livet !

Till Lindas underbara mor och fantastiske far , vi ses igen i början av nästa år ! då vill jag ha kalopps och en massa brynäs snack , så ska jag gå runt och snacka Gävlemål ,jag lovar !

Gävle : Var vaksam ,du kommer aldrig ha upplevt en duo som "the meltfaces"





Linda ,
tack för ett helt otroligt år .Boston hade inte varit lika färgfullt utan dig !
Jag har har sagt det förr och nu säger jag det igen ,det finns inte en mening som bättre förklarar Linda som person än den som följer: 

"Ni förstår när ni träffar henne."


Jag älskar dig Lindis, min bästa vän
<3

/Johan "Johiis" Horvat

(Det finns sju nya inlägg att läsa... ledsen för min dumma stötuppdatering)

Glad Lucia allihopa, kan man kika på någonting från SVT? Ska kolla upp det ikväll.
Somnade i min säng redan vid tio igår, jag var utmattad efter helgens konstanta jobb. Nog för att min sista tid med familjen är precious men ibland önskar jag att jag hade lite mer tid för det jag måste göra innan jag åker hem. Det är mycket med att börja planera packning, biljett till Seattle, mail, blogg, detaljer kring Uppsala, papper till Cultural Care, sista projekt till MassBay med tusen grejer till. Jag vet att jag som lätt stressar upp mig gör det mesta mycket större och mer än vad det egentligen är, men det är bara sån jag är.

Idag regnar det. Regn. Jag vill snö. Snälla snälla tomten!
Det är i princip en vanlig måndag, med en timmes jobb på morgonen och sedan har jag hunnit ta en välbehövlig dusch och nu också bloggat. Nu väntar jobb på eftermiddag och kväll, jag och barnen måste verkligen städa stallet. Mamma och pappa är i Thailand och njuter av sol och trettio grader! Nästa gång följer jag med och dyker i lagunerna på Maya Bay.

Skypade en timme med Björn imorse också. Han berättade om hans liv i Tyskland, jag om mitt i Boston och sen pratade vi som att det absolut inte gått tre månader sen vi sist pratade. Som vanligt det vill säga. Han är verkligen en solstråle. Jag saknar honom.

Jag har varit så upptagen på senaste tiden att jag helt glömt bort att säga att jag blev antagen i första antagningen till sjukgymnastprogrammet i Uppsala! Det var det sista jag förväntade mig när jag vaknade upp med magont förra veckan och höll för ögonen när jag såg "Antagningsbesked 1". Utbrast i glädje när jag såg "Antagen". Så vad händer nu? Vad är planen? Jag har redan tackat ja. Jag vill ge mina sjukgymnast planer en chans, även om det var socionom jag såg mig själv som i första hand. Så småningom kommer jag förmodligen att flytta ner till Uppsala i studentkorridor, kanske senare i vår eller så, men för de första månaderna har jag kommit underfund med att vad som är bäst för mig är att landa i Gävle och pendla i början.

Vad som är svårt för mig just nu, som jag verkligen poängtera och tror på till hundra procent att folk därhemma kommer att respektera, är att jag självklart fortfarande är mig själv. Samma Linda, bara med lite mer skinn på näsan och bättre engelska... jag har lättare att sätta ned foten och också ta mig framåt. Mina relationer med mina vänner därhemma känns otroligt starka, det här året har fått mig att inse att jag verkligen redan har vänner för livet. Vänner som alltid kommer finnas där.

Men... sen finns det folk som ger mig en känsla över att jag har roller att axla. Jag vet att ni alla bara vill mitt bästa men min stressade hjärna tolkar det som press. Min övergång från att åka ifrån USA och komma tillbaka till Sverige, den har jag ingen aning om hur jag kommer ta. Det kommer förmodligen ta sin lilla tid. Att planera min framtid i Sverige från USA, det är i stort sett omöjligt. Jag måste få andas och njuta av min sista tid i USA för att sedan landa hemma i Gävle, Sverige. Därifrån kommer jag att kunna tänka framåt. Tills dess är jag i USA och njuter av min sista tid utan krav.

Här är våran julgran! 3,5 meter hög tornar den upp i vårat stora vardagsrum, även kallat "the barn". Eftersom familjen Moskows hus är från 1800-talet så byggde man ihop en andra ladugård tillsammans med husen eftersom man tvingades ta in djuren när det blev för kallt på vintern. Well, i dag använder vi stället som vardagsrum även om vi inte är där inne ofta. Det tog minst tre timmar att dekorera granen varav en timme bestod av att jag och min värdmamma försökte få den att vara rak och stabil... inte det lättaste... men här är slutresultatet. Jag är svag för julgranar, och jul överhuvudtaget. Visst blev den fin?

Någon gång under förra veckan skypade jag med Per och efter någon timme började han leta igenom hans gamla USB minne med massa bilder från förr... hur alla såg ut, inklusive mig själv! Vi var alla tretton en gång. Här har vi Per, version några år yngre. Så söt ju! Och vem saknar inte Sörbyskolan? Helt legendariska minnen från den tiden...

Äh så här halvt mitt inatten hemkommen från hanukkah firande frågar jag mig, är det någon som skulle vilja ta över min blogg? Det kommer bestå av att du förmodligen ringer mig varannan dag (åtminstone) och sorberar vad som hänt och sedan skriver, rätt lättvindigt eller också ibland riktigt dramatiskt med just a smiiitch av ironi. Någon? Vad jag erbjuder i gengäld är typ 1/5 av min garderob (jag kommer inte kunna ta med mig allt hem), eller om du är av det manliga könet... tja... jag har mycket chips och kakor och sånt. Eller kanske två dollar om du är okej snäll och uppdaterar ofta.

Den här bloggpausen är ett skämt... jag också ibland. Jag önskar att jag hade tid med att uppdatera er just i detta läget men jag måste sova. For real. Ska upp om sex timmar igen. Jag visste i förhand att det skulle bli körigt på slutet med jobb/uppleva USA/planera för Sverige/leva för mig själv och träffa alla innan jag åker hem. I'm doing my best... även om det inte känns tillräckligt ibland.

Min förkylning börjar bli bättre! Yay moment big time. Har inte blödit näsblod på två dagar och snorar inte så mycket längre... finally. Men tog en vecka att bli bättre. Skruttigt. Peppar peppar att det inte blir någon mer sjuktid innan jag åker hem. Har jag rätt kommer jag väl som vanligt bli ordentligt sjuk precis innan jag ska åka eller när jag kommit hem. Det är något jag alltid blir.

I'm off till monday morning! Jag går in på min sista lediga helg. Vad hände med tiden? Jesus... Jossan kommer och hämtar upp mig om tjugo minuter och sen ska vi ha fredagsmys hemma hos henne i Weymouth. Vi måste också göra vår läxa till imorgon som ingen av oss lyckats göra. Imorgon blir det college på MassBay i Wellesley och senare IKEA då andra Josephine från New Hampshire också följer med och kanske hennes norska tjejkompis också. Mat mat mat. Här går mattåget. Woop woop. Ska prata lite med Henrik tänkte jag. Jag har väl tagit upp hans historia förut? Henrik jobbar på matavdelningen på IKEA i Stoughton och kom till USA för ungefär trettio år sedan som turist men tja, "råkade", göra en tjej gravid och bestämde sig då istället för att stanna här och sen dess har han jobbat på IKEA. Han är skön, jag gillar honom. Får se om det blir fest på kvällen på South shore eller vad jag gör. På söndag blir det i alla fall Boston med Geoffrey tror jag... 

Vi hörs senare! Ha en underbar helg! ♥


Jag och bästa Jossan ♥

Är det meningen att jag ska börja gråta av hemlängtan nu?
När mamma berättade att julbocken i Gävle hade egen webcam på merjuligavle.se var jag inne och glodde direkt... i över fem minuter. Var helt fantastiskt att se bilar rulla ner för Södra Kungsgatan och folk vandra omkring. Det ser ut som, precis när jag åkte. Som att ingen tid passerat. Jag fick en sån otrolig vind av hemlängtan som ven rätt igenom mig. Hemma. Förresten! Om ni kollar på mina första inlägg så har jag skrivit lite om julbocken i Gävle... sjukt att min blogg snart fyller ett år. Så länge har jag nog inte haft någon av mina fyra tidigare. Ta hand om dig julbocken, låt igen jävel bränna ner dig i år. Jag är typ den enda personen i Gävle som inte vill att den brinner.

Imorse drog jag upp arlset från datastolen efter att ha kollat på sista avsnittet av Americas Next Top Model och fick världens sug efter att rida fast jag förra veckan red ungefär veckans alla dagar (fick en störd träningsvärk) och är förkyld... men det är så underbart att Scottie jag bara kan gå ut till. Första gången det känns som att ha en egen häst faktiskt. Det går väldigt bra med träningen för oss! Min plan var ju att rida till honom så han är perfekt för Sam när jag återvänder hem till Svedala. Har börjat rutat in ängen som en ridbana så han ska lyssna till hörnpasseringar osv. I min tro är han absolut utbildad LA eller även klassen över.

Idag drog jag igenom LC:1 programmet bara för att, helt otroligt att man minns de programmen... lärde ju mig när jag var runt tretton! Fantastiskt. Vi hade lite småmissar men det är detaljer att jobba på. Han är väldigt stadig med grymt fint steg, det är mer rörelserna han behöver få in... men det ska vi kirra! På slutet kunde jag inte hålla mig för att galoppera över hela ängen. Det är fööör underbart. Jag blir lite töntig och tror att jag är med i värsta western filmen. Haha. Jag kanske kan vara statist om jag har tur. Jag menar. Alla kan ju inte rida!

Tog även lite bilder på Scottie och lillpålle Caroline :-) Mina två pluttisar båda två.


Caroline ute i hagen och mumsar på sitt sista frukost hö...


Scottie ♥


Hahaha! Bästa bilden jag fick till på mig och Scottie. Min arm är för kort och hans huvud för stort. Carro, du är ju typ proffs på häst-och-jag bilder... vad är tricket? Haha :-)


Fina häst... älskar honom lite för mycket redan... ♥ 


Tittut, hihi... hon är ju för söt, eller hur? Vem kan säga nej till det fejset liksom? Hihi ♥

Vissa av oss svenskar är uppväxta med skidresor i fjällen eller att resa runt i skandinavien. Det är inte med så stor sorg, handen på hjärtat, att jag kan säga att mina föräldrar tog med mig till andra ställen. Min första resa var jag knappt ett år och varje år sedan dess har vi varit iväg minst två gånger om året till tjugotals olika ställen med Thailand som största favoriten -- såklart. Efter det här fantastiska året med dess möjligheter att se USA, som var min nästa prick på att-se listan, kan jag kryssa för en del ställen. Men USA är långt ifrån färdigt... långt ifrån. Här följer ett axplock ur lite resor jag gjort på senare år... försök att inte hata mig för sepia tonerna på bilderna, jag är helt såld på den färgen. Jag är 20 år... och funderar på vad jag vill göra med mitt liv... alldeles för ofta... jag tror att min mening är att se världen. På något sätt. 


Paris


Thailand, Ma Ya Bay


Kreta


Turkiet


Las Vegas, Nevada


Grand Canyon, Arizona


Marthas Vineyard, Massachusetts


New York City






Los Angeles, California


Concord, Massachusetts


Beloved city... Boston, Massachusetts