Sjukgymnast
Jag har varit så upptagen på senaste tiden att jag helt glömt bort att säga att jag blev antagen i första antagningen till sjukgymnastprogrammet i Uppsala! Det var det sista jag förväntade mig när jag vaknade upp med magont förra veckan och höll för ögonen när jag såg "Antagningsbesked 1". Utbrast i glädje när jag såg "Antagen". Så vad händer nu? Vad är planen? Jag har redan tackat ja. Jag vill ge mina sjukgymnast planer en chans, även om det var socionom jag såg mig själv som i första hand. Så småningom kommer jag förmodligen att flytta ner till Uppsala i studentkorridor, kanske senare i vår eller så, men för de första månaderna har jag kommit underfund med att vad som är bäst för mig är att landa i Gävle och pendla i början.
Vad som är svårt för mig just nu, som jag verkligen poängtera och tror på till hundra procent att folk därhemma kommer att respektera, är att jag självklart fortfarande är mig själv. Samma Linda, bara med lite mer skinn på näsan och bättre engelska... jag har lättare att sätta ned foten och också ta mig framåt. Mina relationer med mina vänner därhemma känns otroligt starka, det här året har fått mig att inse att jag verkligen redan har vänner för livet. Vänner som alltid kommer finnas där.
Men... sen finns det folk som ger mig en känsla över att jag har roller att axla. Jag vet att ni alla bara vill mitt bästa men min stressade hjärna tolkar det som press. Min övergång från att åka ifrån USA och komma tillbaka till Sverige, den har jag ingen aning om hur jag kommer ta. Det kommer förmodligen ta sin lilla tid. Att planera min framtid i Sverige från USA, det är i stort sett omöjligt. Jag måste få andas och njuta av min sista tid i USA för att sedan landa hemma i Gävle, Sverige. Därifrån kommer jag att kunna tänka framåt. Tills dess är jag i USA och njuter av min sista tid utan krav. 
