Linda Åberg

Vaknade vid tolvtiden på första dagen av min lediga helg av att världens sötaste Sammy kom in och sa "This is from Mommy!" med veckans paycheck... gotta love it. Haha. Ska jag vara ärlig tycker jag inte ens att jag är värd den lön jag får. Missförstå mig inte, jag tycker att jag gör ett bra jobb och ungarna och jag är redan som bästa vänner och de redan har en plats i mitt hjärta och så vidare... men... jag känner mig mer som den storasystern jag inte aldrig blev liksom. (No offense mama... gillade att vara ensambarn!) Men för att tala i klarspråk; jag är en i familjen som bara tar ansvar för sina yngre syskon. 200 dollar i veckan för det känns mycket. But... money aint gonna hurt! Lite senare kom hem familjen hem igen och Sammy var jättegullig i sina örhängen, hon har länge varit superexcited över att ta hål i öronen och de senaste dagarna har mitt främsta aim varit att övertyga henne att det inte gör ont att ha hålen.

Åkte in med Commuter Rail (lokaltåget) från Concord in till Boston för att träffa Madeleine som är från Gävle!!! Hon gick på Sörbyskolan samtidigt som mig och har nu varit i au pair i sex månader hos en familj i Cambridge. Det var supertrevligt att träffa Madde! :) Hon kan livet bra här i Boston, vad som är värt att se och göra och så där. Och att få prata Gävle... Vi såg filmen When In Rome och satte oss sedan på ett café i närheten av Boylston där den vackra parken mitt i Boston ligger. Jag köpte alldeles för het choklad och skållade tungan medans personalen småskrattade lite åt att Madde köpte en apelsin... det såg rätt roligt ut när hon köpte den. En ensam apelsin. Haha... det är min humor det. Anyways, en trevlig och mysig kväll!

Sedan började det jag kallar mitt livs utmaning.
23.20
Jag har ca 10 minuter på mig att ta gröna linjens riktning på tunnelbanan i fyra stopp tillbaka från Boylston till North Station där det sista tåget för kvällen går hem till Concord. Fine? Mm, om det inte vore för att jag står helt handfallen som ett litet pucko när jag hör "Train's last station: Government Park. Please change lines." Yaaaaaaay.
23.23
I min desperation går jag fram till några amerikaner och stammar fram något i stil med "Hey, you think there's gonna be another train towards North Stations anytime soon?" En av killarna svarar "Yeah... there will be. I think." Jag vankar av och an och gör min "nervös-och-ej-kontaktbar" min och de kollar på mig som jag behöver hjälp. Vilket jag gjorde. I min ännu mer triggade desperation ber jag till Gud som man alltid gör i sånna små desperationer. Och tågfan kommer!!! Haha, man kan inte låta bli att säga tack Gud i sånna lägen.
23.27
Tunnelbanan slår upp portarna och jag springer som en skållad råtta... till var? Helt plötsligt är jag uppe från T'n och runt hörnet där folk står utanför tiotals barer. VAR ÄR TÅGSTATIONEN? Springer fram som en liten idiot till några amerikaner och andas fram "Commuter rails... please... WHERE???" De pekar på något bakom mig och jag inser att jag måste springa mot rött. Och gör det. Och blir tutad på. Hårt.
23.29
Ser över fem tåg på perrongerna och chansar på den längst till höger och hetsar fram "FITCHBURG TRAIN?" till konduktören som skrattar "Sorry, the Fitchburg train is the one far left on the 10'th". Jag springer som en tok tillbaka till perrong 10 och hinner precis på. Bokstavligt, när jag precis sätter mig åker tåget iväg och jag flåsar som jag aldrig sprungit en meter tidigare.
Men smånöjd med min självräddande instats... och antar att de tyska au-pairerna kommer komma och hämta mig och skjutsa hem mig eftersom jeepen på gården fortfarnde måste stå och sussa på grund av försäkringen.

På plats i Concord ringer jag Alex och hoppas att hon eller någon av de andra skulle ta med mig till deras lilla fest de skulle ha, eller kanse rentav skjutsa hem mig... helt trött som jag är. Slut i benen. Slut i huvudet. Trött på fulla amerikaner på tåget som är lite för öppna med var de håller blicken. Alex låter allmänt full och rolig, haha, och hälsar att alla är stupfulla och därför inte kan köra men att jag gärna får komma dit och hänga med dem. Hon bor bara 5 minuter från Concord Train St. så för en stund funderar jag på det. Men icke... jag vill hem... alldeles för slut för ännu en bunch fulla människor även om de är shyssta. Så jag öppnar väskan och drar fram min supergula mössa och gröna vantar och greppar min karta - andas ett djupt andetag och litar på att jag ska hitta hem. Själv. Helt kolsvart på landsbygden. Köldvindar.

Efter att ha gått en halv km åt fel håll inser jag att jag skulle gått vänster vid Train St. och börjar gå tillbaka. Sedan hittar jag bra med kartan... MEN. Det är bokstavligt talat kolsvart, isvindar och läskiga omgivningar med stora värdshus och kyrkor. Men jag biter ihop och kollar bakom mig var sjätte sekund typ... vet att jag hade kunnat ringa min gulliga hostmom och så hade hon ringt en taxi men den sjuka delen av mig ville ha en utmaning, haha. Ville bara börja grina av alla knäppa ljud efter typ 7 km ute i ingenstans. Jag svär att jag såg en björn inne i skogen. Jag drattar på ändan på isjävel, har skavsår som jag känner blöder och skumma bilar saktar ner bredvid mig. Musklerna i benen börjar tvina ihop och stegen blir tyngre men jag lyckas släpa mig hem sista biten. Kommer innanför dörren och typ somnar på hallgolvet i fem minuter. Did it. Men det var första och sista gången. Kollade upp avståndet och det är över en mil. Sick. Och jag sitter fortfarande här. Alldeles för sent. Men ska sova nu... imorrn ska jag också ut på lite nya äventyr!


Älskade, älskade New York City... kommer tillbaka
Kanske bara några veckor bort?