Waka waka... eh eh
Jag vet inte varför.
Jag är en person som kan ha de mest negativa aspekterna på saker och ting bara för att jag älskar att vältra mig i att tycka synd om mig själv. Det är skönt att tycka synd om sig själv... man läker bra på det sättet. Men bortom alla odds så bara vänder jag om på grund av ingenting. Om jag så skulle åkt hem efter en månad, nu har jag varit här snart i sju, så har jag hittat en styrka inom mig som legat och gömt sig i hela tjugo år. Jag är helt otroligt stark och jag förtjänar att få säga det. Efter detta år har jag fem lager mer skinn på näsan än innan och inte någon kommer kunna trampa mig på tårna. Jag tackar mig själv. Är det det här som kallas att växa upp? Usch. Tidig ålderskris.
På lördagskvällen efter en hel dags jobb hämtade Nico upp mig vid åtta snåret och vi for ut mot Cambridge till Matt där folk kom som vanligt. Kul att se Matty in the morning igen. (Haha) Någon liten drink blev det. Tvingade Björn att hälla i lite mer än vad som behövdes... ibland måste man bara ha litegrann, haha! Riktigt trevligt med bra musik och trevliga människor. Längtar verkligen tills jag blir mer ledig... så man får träffa alla innan de åker hem eller flyttar, även om det kommer bli mer komplicerat när jag inte kan köra bil. Men jag har varit med om värre.
Idag har jag jobbat 14 timmar som camp-ledare, självutnämnt. Vi har gjort smoothies, haft makeovers, lekt dress up, kollat på film... och spelat fotboll. Spela fotboll. Jag har glömt bort hur bra det fick mig att må. Nu behöver jag duscha men jag är trött som Agda, 97 så jag vet inte om det blir av. På fredag börjar min två veckors ledighet, men först en ny arbetsvecka.
Godnatt mina fina. 
Finaste Alex och jag hemma hos Matt... i juni någon gång av att döma den tyska flaggan. Haha! :)
