Linda Åberg

Lördag morgon = två timmars utbrott
Dock hade Johan varit världens gulligaste och burit mig till sängen så jag slapp sova på hallgolvet där jag gett upp precis innanför dörren när vi kommit hem kvällen före... trötta och jävliga - allt ni vet. Mina oturskänslor satte klorna i mig så fort jag slog upp ögonen runt sju-snåret. Jag kände bara att det måste varit något som försvunnit. Stapplade fram till jackan och rotade igenom fickorna. KÖRKORTET!!!!!!!!!!!!!! What the hell. Jag fick damp och började skrika något osammanhangande om att jag är otursförföljd. Johan vaknade, stackaren... att jag alltid ska lyckas. Sen började jag nog också hysteriskt grina tror jag. Jag är som jag är. Borderline personlighet på den nästan... hahaha. Hur som helst. Johan tröstade mig samtidigt som jag ringde mamma och vi kom på värsta planen hur vi skulle hantera allt. Efter telefonsamtal till several taxi-företag (vi mindes inte vilken taxi vi åkt med), till svenska ambassaden i Washington där bruden som svarade hade strömavbrott och rent allmänt lallade runt utan att hjälpa (detta var ett emergency nummer) och till polisen i Watertown och Kenneth hemma i Sverige så började jag acceptera att jag skulle bli tvungen till att gå till svenska ambassaden i Boston på måndag och apply för ett nytt. Vi tog oss upp för trapporna och käkade frukost. I min buttra lilla värld går Johan ut och fixar något med grillen på verandan och kommer tillbaka och knackar mig på axeln. Framför ögonen på mig håller han mitt körkort!!! Jag sprang ner som en gläjdetjutande liten schimpans och ringde mamma igen. Taxi-chauffören måste upptäckt att jag tappat körkortet (plus mitt Charlie card) i bilen, varit en god medmänniska och lagt mitt körkort på dörrmattan på andra våningen. Det är detta som får mig att tro på mänskligheten, ibland. 

Framåt tre-tiden hämtade vi upp Madde och for ut mot IKEA i Stoughton. Jag tänkte försöka hålla det kort - för detta är inga konstigheter. Vi kom hem igen. Sprang igenom och plockade allt jag planerat köpa. Provlåg sängar för sakens skull och fnittrade åt produktnamn. I restaurangen bjöds det på köttbullar och gött mos med alla olika sorters tillbehör som slank ner på brickan. Maten var fullt godkänd husmanskost - det var efterätten jag och Johan fick problem med. Äppelpaj med vaniljsås har amerikanerna transformerat till Äppelsmul med vaniljvatten. För det var precis vad det var. "Såsen" rann av utan vidare och så fort man satte gaffeln i kakan ramlade den ihop som ett rangligt korthus. Detta är inte acceptabelt. Seriöst, hur svårt kan det vara? Smuldeg? Vi gick ändå ut från IKEA som pånyttfödda, nöjda svenskar, stolta för sitt hemland. Jag kom hem med ett duntäcke, påslakan, tvättkorg, filt, dekorationstallrik plus doftande dekorationer att ha i, ljus... vad gällde matavdelningen plockade jag med mig knäckebröd, kardemummaskorpor, havreflarn, lingondrinka, marabou, bilar, chokladbollar, Kalles!!! och en bit Västerbotten ost. I tell you my fellow swedes, äntligen ost som SMAKAR NÅGONTING! För en stund trodde jag att jag satt i mitt rum hemma i Gävle när jag bet in på knäckebröd med ost på i min säng med skönt duntäcke. Livet var enkelt.

Nu ska texten vara slut. Egentligen. Men jag vill passa på att tacka Johan & Madde för en sjukt rolig dag! Och speciellt Johan för att han alltid låter mig sova hos honom på lediga helger... vi har alltid så roligt så jag viker mig dubbel och hostar upp maten. Nu åker den fan till Kalifornien hela veckan och lämnar mig till vattenfloder och misär. Hahahaha. Nästan så.


Jag ställde mig bredvid min pappersbästis


Swedish meatballs


Äppelsmul med vatten (kryddat med vaniljextrakt)


Johan och Madde trivdes i Playhouse hihih


Som folk sa till mig innan jag åkte: "Akta så de inte stänger in dig i källaren." Av denna bild att döma är jag instängd. Flera veckor i sträck...


Johan höll med mig om att amerikanarna behöver öva på sin fonetiska skrift. [Hä dö]? Till och med [Hey Dough] hade varit bättre. Men det är ett charmerande försök som värmer i hjärtat i alla fall. Sweden is alive.

Dagens lycka: Jag drog iväg vågen från Madde och Johan inne på IKEA för att möta ödet på egen hand. Nervös ranglar man upp på vågen och kan för en gångs skull pusta ut... ett kg lättae än i Sverige. Skräpmaten kommer inte erövra mig!!! NOWAY!!!