Linda Åberg

I nattens skrivande stund sitter jag och lyssnar till Minnen, 37 minnesvärda klassiker på älskade Spotify. Min musikaliska vän bland autotuned pop på reklamcursade amerikanska radiostationer. Efter snart 3 månader i Amerikat värdersätter man att höra det svenska språket. Det är som en gammal vän som man ångrar att man inte träffar oftare. Just nu skvalar Trettifyran. Håkan Hellström är också en underbar resekompanjon. Men jag försöker att undvika Alla hade en vän med en bil för av någon konstig anledning tänker jag bara på min och Elins brämmen sommar, när jag åkte till Carros countryfestival eller hoppade från bryggan med Caroline i Gårdskär. Och då börjar jag grina som värre än när mina värdbarn blir utan glass. Hard, I tell you. Jag planerar att kika på Svensson, Svensson i helgen när jag jobbat klart. Sverige mina vänner. Det är vår vackra lilla oas. Ni tror säkert med detta sagt att jag sitter och håller på att gå under här borta. I'm alright. Jag älskar Boston och allt som finns att göra här, resemöjligheterna i USA... kulturens tjusning. Men. Sverige är mitt hem och jag är en nostalgisk person. Ska jag vara ärlig så är nostalgi något av de vackraste som finns. Att i efterhand cherish de små detaljerna i livet som skapar en helhet.

Idag har bestått av kneg. Jag knegar på och tänker på alla resor som snart kommer göras. Att skapa minnen att skratta åt i efterhand. Och att uppskatta de little things. Nu ska jag kika in Maria Montazami och hennes galna H-wood brudar innan jag somnar inför morgondagens Boston-häng! Inspireras av Barbieparty inför min och Elins LA-vecka. BARBIEPARTY. Hahaha. Förlåt mig Blondinbella och alla som debatterat elakt mot dessa mogna kvinnors rosa och mans-lite-små-förnedrande-party. Men jag ser inget fel med att njuta av livet. Go for it.

                                     "Alltså. Jag tycker toffsar... det låter bara så... toffsigt..."