Note to self
Okej, jag har insett att jag kommer glömma bort min never ending lista jag har i mitt huvud över saker jag bör köpa till mig själv innan jag åker hem. Så här kommer en officiell lista på vad jag kan tänka på just nu;
- Nya jeans (grå)
- The Town på DVD
- Victorias Secret (vad jag än har råd med... kommer sakna ihjäl mig i Sverige)
- Souvenirer
... in Connecticut
Min värdmamma befinner sig i New York City till och med tisdag eftermiddag, då vi åker hem igen till Massachusetts, för att ha ett break från barnen innan jag åker hem, men det är okej! Idag var jag med de yngsta barnen på "Yogi Bear" och sedan var vi också på akvariumet i staden. Vi såg pingviner, surikater, hajar, sälar och sköldpaddor! Riktigt kul. Dessutom var Jacks dag gjord när han fick se sälarna bli matade. Vilket var riktigt kul faktiskt. De gjorde massa tricks för att få så mycket fisk som möjligt.
Nu ska jag titta på The Hills som jag börjat se om från början och sen sova till vinden som viner här utanför mitt fönster. Har lite sovmorgon imorrn innan jag ska jobba dag/kväll. Hoppas på att få sova inatt, eftersom min värdmamma är borta för två nätter, har Jack tillåtelse att hämta mig om han inte kan sova. Kanske inte min favoritsituation då han oftast vaknar tre-fyra gånger per natt. Men jag får helt enkelt överleva. Imorgon, måndag, går jag in på min SISTA arbetsvecka! Sista! Meningen "jag kan inte förstå" är nog rätt uttjatad vid det här laget, men jag kan verkligen inte förstå vad tiden tog vägen. Hmm.
Puss ♥
Saknar mitt blonda hår! Kanske till våren igen...
Snowblizzard warning
Idag började snön falla i Connecticut runt tolv tiden och det har inte slutat sen dess. Snowblizzard varningen gick ut idag och pågår tills imorgon, måndag, 6 P.M. Självklart tycker jag att det är bra att amerikanarna går ut och varnar med att ta det lugnt på vägarna och så vidare... men kommer man från norra Sverige är det nästan lite skrattretande. Two feet är ingenting hemma i Skandinavien, det pulsade jag i dagligen till bussen när jag gick i skolan för att plogbilen inte kommit. Hihi. Men jag gillar deras facsination över snö... speciellt när reporten tar upp snön i handen för att visa mängden som fallit till backen.
Leaving for Connecticut
Dags för att traska uppför trappan och se barnen öppna sina julklappar, kanske finns det någon för mig i min julstrumpa också... hihi! :-) Om några timmar åker vi till Connecticut till min värdmammas syster Shannon och hennes familj för att fira jul och sedan stannar vi där tills på tisdag, tidigast. Det blir en riktig amerikansk jul! Jag kommer förmodligen inte ha internet, så, hör ni inget från mig tills dess så finns jag på min amerikanska telefon och har även den svenska med mig.
... och hur mina dagar bara försvinner. Tiden springer och jag kan inte förstå hur snart jag kommer finnas tillbaka i Sverige igen. Vad jag ser mest fram emot? Så klart alla återseenden. Och maten! Men att bara få krama om er allihopa och veta att jag inte ska någonstans på ett bra tag kommer vara alldeles, alldeles undebart.
Puss! Happy holidays! ♥
Swing me these sorrows,
And try delusion for a while
It's such a beautiful night
You've got to lose inhibition
Romance your ego for a while
Come on, give it a try
Time waits for no one
Suddenly my eyes are open
Everything comes into focus
We are all illuminated
Lights are shining on our faces, blinding
Christmas Eve
Idag har varit en tung dag på vissa sätt men även en underbar på andra. Jag är så glad över min och Jossans morgon... och vet ni? Hon kunde inte hålla sig med min avskedspresent och jag slet upp presentpapprena och såg världens sötaste nalle! Han hade birthcertificate eftersom han är född på en teddybear factory på South Shore Mall. Gulleplutt har Jossan döpt honom så fint till och han kan prata! När man klämmer på hans tass säger han "I loooove you Linda! Du är BÄST!" -- i Jossans stämma, hihi. Tack min fina vän. ♥
Innan jag började jobba ringde jag hem till mormor där min närmsta släkt befann sig. Jag pratade med var och en. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna när jag hörde dem skrika i bakgrunden "Vi saknar dig Linda!!!" tillsammans med tv'n där jag hörde svenska program. Jag ville inget annat än att vara just där med dem. Men hur som helst, roligast var nästan att prata med kusin Alex. Han har lovat att visa mig runt i Uppsala när jag kommer hem, han bor ju i Stockholm, men pluggade i Uppsala i ett antal år. Saknar min kusse!
Min andra familj här i USA började fira in julafton med en liten middag ikväll då närmaste släkten kom och jag höll väl i stort sett mest till med Cliff. Kommer sakna honom så himla mycket när jag åker. Han är ju tokig också! I julklapp gav han mig 100 dollar på ett American Express giftcard! Så jag lovade honom minst fem flaskor Absolut Vodka Raspberry vid mitt återbesök till kära Boston. Hans favoritsprit är svensk! Trots att jag var med mina söta barn som just nu ligger i sina sängar och sussar helt uppspelta inför morgondagen... och trots att jag pratade med hela släkten som min egen... så var det ibland svårt att hålla tillbaka tårarna -- speciellt en dag som denna. Julafton.
Nedan finner ni bild på dagens julverkstad på 42 julklappar (dem är i mitt rum förresten). Behöver någon hjälp inför julafton 2011 med att slå in julklappar? Fråga mig... jag är effektiv. 75 julklappar vid två tillfällen. Mitt ryggslut är akutchockerat och jag är just nu så trött att jag inte kan stå upp eftersom jag jobbade till halv ett nu på natten. Men jag ler ändå. Vafan... det är ju jul.
Hoppas att ni haft en underbar julafton. Puss. ♥
Julhälsning från Weymouth
God Jul från USA
Just idag är saknaden större än vanligt, men vad är då inte bättre än vetskapen att jag kommer få träffa er alla om mindre än tre veckor? Ha underbar julafton. ♥
Lite suddig bild men detta är bild på vårat glöggande & grötkokande!
Jossan och jag julaftonsmorgon :)
Dan före dopparedagen
Tyda.se berättar för mig att dopparedagen är "christmas eve" på engelska. Roligare än så var det inte. Jag som tänkte vara rolig och för en gångs skull ha en påhittig rubrik... idag är jag ledig! Ledig! Ledig! Är ledig hela idag och också halva julafton. Jossan kommer och hämtar upp mig runt lunchtid för en date på ett dygn.
Nu när mina dagar i USA är räknade, hur hemskt det än låter på ett sätt, vill jag spendera så mycket tid jag kan med min fina vän... vi har en del lösa planer på bio, fika och shopping men vad som är spikat är julaftonsmorgon då vi ska försöka oss på mannagrynsgröt och julmust till Kalle Anka och hans vänner. Mys helt enkelt. Att starta julafton svenskt stärker mitt självförtroende när det gäller att inte ha en crysession denna dag, haha. Nu: mail. Sist jag svarade mina vänner på facebook var den 28'e november. Välkommen hem till Sverige hälsar jag min kära mor och far som kommer hem tidigt på julaftonsmorgon från Thailand. Så... jag borde sätta igång. Puss.
Jag har nästan fått tillbaka min naturliga hårfärg -- det är långt ifrån så svart som det var i september!
Have yourself a merry little christmas
Jag minns ju själv hur jag var som åttaåring. Somnade runt niotiden och när jag vaknade på morgonen -- känslan man hade var helt obeskrivlig lycka. Julaftonsmorgon var för mig alltid bättre än min egen födelsedag. Att se klapparna under trädet, att försöka lista ut vad som var vad och sen mellandagarna som kom då man fick leka med allt man fått. När jag var 2 år var jag tydligen rädd för jultomten enligt säkra källor (mamma). I tonåren falnade känslorna kanske aningen... men de starka traditionerna och stämningarna finns fortfarande kvar. Att kvällen före julafton sitta med julfika till Bingolottos uppesittarkväll, att på julafton åka till mormor och äta världens godaste köttbullar tillsammans med kusin Alex, morbror Lennart och moster Annika. Och inte minst att be alla vara tyst när jag kollar på Kalle. Hahaha... och okej. Jag är en sucker för presenter.
Att jag i år kommer spendera min första (och förhoppningsvis sista) julafton borta från Sverige känns jättekonstigt. Helt enkelt fel, även om jag ser fram emot att uppleva en amerikansk jul. Mina människor, min mat och mina traditioner byts ut mot något helt nytt vilket jag inte vet om jag är så pigg på. Men ett av mina mål med att åka till USA var att förstå mig på en annan kultur, att riktigt get down to the core of amerikanarnas kultur för att förstå dem och också bara prova på något nytt. Jag kan klara detta. Men bara efter att jag ringt hem till mormor på julafton och pratat med min familj!
Min värdmamma använde sig av ordet "magical" när hon skulle beskriva barnens juldagsmorgon (de firar som sagt på juldagen i USA). Det var också ett magiskt gap som tog form på mitt ansikte när jag såg hur många julklappar jag skulle hjälpa till att slå in till Jack denna eftermiddag. Bara 22 stycken stora items. Det tog mig bara 2 timmar och en riktigt ond rygg... men jag är en riktigt Santa's helper! Hihi! Passade även på att slå in mina egna julklappar till familjen. Jag önskar jag hade tid och ekonomi att handla julklappar åt er där hemma också, men i år blir presenten att jag kommer hem. Bra va? Jag kan dammsuga era hus/lägenheter och göra american breakfast också? Det är ju definitivt en deal!
Johan är hemma i Sverige igen! Efter 9 timmars köande på en annan flygplats då de inte kunde landa i Frankfurt pga snökaos var han på väg mot Köpenhamns flygplats. Måste vara underbart att få träffa nära och kära och käka falukorv. Men snart är det min tur!! Hör ni det? SNART!! Bara 20 dagar kvar nu.
Så min dag idag har i stort sett tillbringats med att tvätta kläder, bädda rent, vara ute hos hästarna, tittat på ännu mer snö som fallit och slå in julklappar till julmusik, pepparkakor, julmust och mandariner. Jobbade sent ikväll då barnen skulle ge sina lärare presenter imorgon innan jullovet börjar. Jösses vad min rygg gör ont... påminn mig att jag ska köpa friskis kort och börja jogga när jag är hemma i Sverige igen. Godnatt! ♥
Delar av Jack's julklappar som jag slog in... vid detta tillfälle var jag inte ens klar med alla!
We wish you a merry christmas!
The Last Catastrophe
It's snowing!
När jag kom till Concord i januari var det gott om snö!
Fatal car accident in Concord
Chockerad blev jag när min värdmamma för några dagar sen berättade att hon och Jack sett en dödsolycka i Concord center... det är första gången under mitt år som någon dör i min lilla småstad. Hemskt och ännu hemskare att det verkar vara ett olyckligt sammanträffande alltihopa då ordet går att någon ska ha fått panik och tryckt på gasen istället för bromsen... vilket kan hända vem som helst.
20th of December
Filmade kanske min sista videologg från USA. Jag är ju inte direkt någon videologg älskare, men ibland känns det mer personligt att ni får se mig prata istället för att läsa milslånga textrader varenda dag. Speciellt i denna tid då jag blir mer och mer sentimental för var dag som går. Jul, årsskifte, lämna USA, komma hem till Sverige. A bittersweet symphony.
Nu sticker jag iväg till barnens skola i West Concord och kör hem dem därifrån... detta är sista veckan jag kan göra det. Jobb em/kväll som vanligt och om jag orkar och slutar i hyfsad tid tänkte jag ha lite pepparkaksmys ikväll till julkalendern eller Kalle Anka och hans vänner som jag lyckats få hem.
Puss. ♥
Finito
På fredagen hade min värdmamma julfest här hemma med cirka 80 gäster. En salig och rolig blandning av folk. Pratade med banktjänstemän och CIA människor från Boston och Charlestown och diskuterade skandinavisk kultur med en konstnär från Virginia. Just de människor man träffar i USA sätter sånt avtryck, de är alla eager att berätta sin livshistoria till skillnad från oss skandinaver som hellre pratar om bästa ölen och falukorven. Haha. Och maten! Vi caterar alltid mat till större tillställningar med restaurangpersonal. Matvrak som jag är gick och plockade allt jag kunde hitta!
Jag och Jossan hade vår sista lektion på MassBay på lördagen och det var ju en fin start på morgonen när Jossan ringer mig, runt 08.59 (lektionen började nio) och säger "Aaaahhhh Linda jag tog fel avfart!!!" och jag svarar tillbaka svinsurigt med gråten i halsen på samma gång "Jaha.... men jag vet inte ens vart jag är". Ingen GPS hade min värdmamma lagt fram som hon lovade, men jag hade min back-up med mapquest. Mapquest visade mig fel avfart, eller i alla fall den avfarten jag inte var van med sen innan så jag kom in i helt fel ände av Wellesley. Well... till slut efter att Jossan hittat till parkeringen snabbare än mig och hennes telefon dött mitt i allt lyckades jag skymta Oakland St och tutade framför henne. Lektionen var som vanlig, Catherine visade lite DVD'er och på lunchen tog jag mitt första avsked... av Josephine från New Hampshire. Kan. Inte. Förstå. Men vi ska ses i Sverige allihopa! Efter lunch höll jag och Josie vårat föredrag om Hollywood och det gick väl bra med tanke på att vi inte hållit något sånt på snart två år. Fick våra certificates på slutet av lektionen och nu är jag officiellt godkänd av Cultural Care att åka hem. Stämplad okej. På kvällen jobbade jag sent då min värdmamma och hennes systrar skulle hälsa på deras moster... somnade i Sams säng. Idag, söndag, har vi haft en riktigt lekdag. Spel, hästar, charader och playdates.
Och nu har jag ringt Johan på kvällen. Näst sista gången med amerikanska telefoner. Pratat med Elin i över en timme om allt och inget... jag saknar henne alldeles för mycket och har inte lust att vänta till april för att ses igen. Men tiden går ju, det har vi lärt oss det här året. Min lilla LA tjej! Kollade på sista pensionärsjävlar och Kenza & Tyra show. Jag är en nörd. Nu -- sängen och imorrn börjar en ny vecka! Puss, vi ses snart Sverige. 23 dagar. ♥
Say what they may
All the lives, always tempted to trade
Will they hate me for all the choices I’ve made?
Will they stop when they see me again?
I can’t stop now I know who I am
Tear me down they can't take you out of my thoughts
Under every scar there’s a battle I’ve lost
Now I’m all yours, I’m not afraid
And you're all mine, say what they may
And all your love I’ll take to my grave
And all my life starts now
(Metric - Eclipse)
This is the most wonderful
Var ledig i onsdags och halva torsdagen denna vecka. Spenderades med att boka Seattle med Hannah, I can't wait! Ruggigt stolt över mig själv som lyckades köra hela vägen till Weston där hon bor utan GPS också. Sist hade jag karta och åkte till Stow, 40 minuter österut... det kanske säger en del om Massachusetts byvägar. Faktiskt är det inget fel på mitt lokalsinne. Har jag sett ett ställe en gång så minns jag det oftast sen. Det är bara lokaliseringskänslan vad gäller ett ställe jag aldrig varit på tidigare som är lite sämre. Höhö.
Åkte vidare till Alewife och parkerade i mitt välkända parkeringshus. Tog T'n till Harvard sq. och letade efter en julklapp/avskedspresent till min värdmamma, förutom "kristalltavlan" med inskript så kommer hon få en guide till Stockholm. Barnen får böcker i julklapp av mig och senare har jag ett gosedjur var som jag ska ge som avskedspresent tillsammans med ett brev till var och en av dem -- samt svenskt godis (om jag har något kvar... hehe). Satt på Starbucks i Harvard och läste artiklar som mamma skickat för ett bra tag sen som jag inte hunnit läst. Vandrade runt i Boston och kollade i affärer och träffade sedan Geoffrey för kaffe utanför M.I.T. Vi lovade varandra att vi skulle hinna ses en gång till efter han kommer tillbaka från Frankrike... och han ska skicka vykort från alla ställen han kommer jobba runt om i världen. Men tufft ändå att säga hej då. Det sliter i mig.
På kvällen var det dags för julklappsbyte som LCC möte i Westford, mitt allra sista, tillsammans med två andra au pair grupper. Bästa Anna kom och hämtade mig och började efter ett tag i bilen klaga på magont. Jag erbjuder mig att köra eftersom hon ser ut att ha riktigt, riktigt ont. Säger att vi ska stanna så hon får spy eller få lite frisk luft men hon fortsätter köra... när vi är rätt nära huset råkar vi missa gatan där vi skulle svänga så vi får istället vända om på nästa gata till höger. När Anna ska göra en vänstersväng ut från gatan så sneglar jag till vänster i mörkret och skriker rätt ut... det kommer en bil i minst 50 miles/hour rakt emot oss och Anna gör en autobahn gasning så vi kommer undan. Jag vill inte ens fundera på vad den krocken hade kunnat betytt. Men vi var välbehållna. Jag fick med mig ett par sminkborstar hem som jag var mycket nöjd med. Mitt Victoria's Secret presentkort gick som smör i solen... ganska förväntat. Pratade med min LCC, Justine, om hur mitt år snart är över och så vidare. Men det är så surrealistiskt för mig att jag knappt kan förklara det.
Jag och Anna åkte hem till henne, drack vin och åt chips till Eclipse som jag köpte för några veckor sedan. Haha... det känns som att det är mitt livs kall att försöka övertyga alla jag lär känna om Twilight. På torsdagsmorgon lagade Anna frukost, banana smoothies med scrambled eggs. Och sen hon släppte av mig hemma har jag i princip jobbat känns det som... min värdmamma var på julfest igårkväll och ikväll, fredag, ska vi ha ungefär bara lite inte alls många 85 gäster här på julfest. Jag borde plugga till mitt och Jossans "föredrag" imorrn om Hollywood på sista lektionen på MassBay. Det får bli på lektionen imorrn, när Catherine visar lite DVD'er... eller vad säger du Jossan? HAH.
Tillbaka till verkligheten. Nu ska jag kliva uppför trappen, dra på mig jackan och köra min svarta Infiniti till barnens skola. Det är konstig och surrealistisk verklighet att inneha vetskapen om att det bara är för kanske fem gånger till...
Vill bara passa på att säga till alla er där hemma att jag fortfarande saknar er hur mycket som helst, varje dag. Nu på slutet är det svårt för mig att ens få tiden att räcka till att skypa med er. Men det bästa av allt är ändå att om mindre än en månad kommer vi inte behöva skype på ett väldigt väldigt bra tag!! Jag kommer befinna mig i Gävle framöver. Ha en underbar helg! Puss ♥
Boston... I will miss you ♥
4'e januari. Seattle Tacoma 9.30 PST.
I onsdags bokade jag och Hannah flyget till Seattle som vi tar onsdagen den fjärde januari för att uppleva Seattle och, såklart, hälsa på sötaste Malin som bor timmen utanför i Everett! Tisdagen den tredje är vår gemensamma sista arbetsdag och därefter slänger vi bara ihop en väska och flyg över till Pacific Northwest för hela tre dagar... det ska bli helt underbart kul att få avsluta året tillsammans på ett så bra sätt. Och just Seattle... har hört så mycket om staden så måste börja göra lite research nu! Även om Malin säkert har koll på det mesta antar jag, hihi. Seattle i Washington state är förresten den regnigaste platsen i hela USA, lite onödigt vetande kanske.
Jag har länge drömt att om att åka till Washington state, det verkar vara något speciellt med platsen. Hade jag inte hamnat i mitt underbara Boston och fått välja plats i USA att vara i ett år hade jag nog valt just Washington State. Ungefär samma klimat och natur som Massachusetts men mycket mer. Berg och träd... grönt och fina stränder.
"Welcome to big leagues"
Väntar på snö...
Runt åttatiden imorse när vi var på väg ut till skolbussen hoppar mina värdbarn och skriker glatt "It's snow Linda! Look on the ground!". Jag muttrar buttert för mig själv, lite halvtyst "No guys... that's hail". De försökte övertyga mig i alla fall. De är så söta. Men jag kräver riktig snö för att kunna hoppa runt på samma sätt. Hagel. Är det allt vi får i Massachusetts till jul? Jag vill ha snö! Till och med typ Georgia och Tennessee har snö. Just nu är nämligen rekordkallt i USA. Hela Minnesota har snökaos medans Florida har rekord lows på typ 50 fahrenheit, vilket är runt tio grader. Florida... med tropiskt klimat! Men Massachusetts får ingen snö eller. Jag ska köpa hundra påsar av egen homemade snow formula och lägga runt huset om det inte är snö till jul. Kolla här nere också... mytgoogle. Vart är snön? Nu ska jag åka till barnens skola och hämta Jack som har halvdag. Puss ♥
